Hur välkommet är ett under?
Jo, vi ber ju om under när det kniper. Men hur bemöter vi dem när den direkta nyttan av dem tillfaller våra bröder och systrar, när vi får höra om det i efterhand?
Med skepticism. Med allt naturvetenskapligt vi lärt oss i skolan i gott minne. Med misstankar om godtrogenhet, försök att föra oss bakom ljuset för att plocka andliga poäng. Men framförallt med den där rädslan att göra bort oss och verka naiva och lättlurade att tro på något så oerhört.
Så hur välkommet är det egentligen med under i vår svenskkyrkliga andliga miljö? Jag måste erkänna att jag alltför ofta reagerar med misstro, alltför sällan med barnets förtjusning över det fantastiska. Kan inte någon därute i Internetskymningen dela med sig av något alldeles underbart som Gud har gjort i ditt liv eller i din närhet, något som du själv kan intyga och som förhärligar den levande allsmäktige Guden? Jag sitter här förkyld, trött och dant, och behöver höra fladdret av änglavingar...
PS. Inget av det jag skriver här fråntar oss från det absoluta ansvaret för våra ord, att vi med gott samvete kan stå för våra ord. Vi kristna får aldrig sänka oss till trösterikt sagoberättande.