(eller Mystik för småbarn)
Vad betyder korset? Det är krysset på kartan under vilket skatten är gömd. Sök här! Det är här du finner det.
Finner vadå för nåt? Gud. Och människan. Dig själv, och andra. Din mamma och pappa. Fastrar och morbröder som ger dig lika mycket i födelsedagspresent som de fick av sina fastrar och morbröder, utan en tanke på inflationen. Din bästa kompis och alla hemlisar ni svurit att hålla tyst om men skvallrat vidare redan nästa dag. Till och med skitstöveln på dagis som alltid rycker dig i flätan när fröken inte ser, hårt så det gör ont. Sök här, och Jesus visar dig dem som de verkligen är.
Men skatt? Var är guldmynten och juvelerna? Det är mycket annorlunda och en smula konstigt, en skatt som gör järnskrot till guld, och guld till järnskrot. En skatt som gör det bäst att vara fattig och enkel.
Vad gör sanningen? Inte mycket, nästan ingenting. Men om du inte kan lita på någon, om du inte ens kan lita på dig själv, vad finns det att göra då? Är du blind och tappar din blindkäpp, stå stilla, rör dig inte tills någon hjälper dig därifrån. Sanningen är att se rätt för att kunna vara rätt. Då, men först då, kan du göra det rätta.
Göra vadå? Det du vill, när du vill det, för vem du vill. Du vet, när du gjort något fel...
Fel? ...något du försöker dölja och inte vill berätta, inte för någon. Då blir du ledsen för att du skadat någon du bryr dig om, men kanske mest för att du velat göra det du gjort, fast du egentligen inte ville. Du vill inte vara den som vill en sådan sak. Det finns goda hemlisar också, sådant som du bara vill dela med någon enda människa för att det är så värdefullt. Men Gud vill ha de dåliga hemlisarna också.
Och ge mig goda! Men vet inte Gud allt redan? Jo, men vet du det? En dålig hemlis är lite som början på en förkylning, man vet inte riktigt om den finns där eller inte. Först när du säger den ut högt, vet du att du har den.
Det där låter inte svårt, det är ju bara att göra det. Varför ska det vara svårt? Men kärleken ställer verkligen till problem ibland, eller vi ställer till det för kärleken. Vi vill så mycket annat än kärleken, men den vill bara en sak. Jag vill mig själv, men kärleken vill dig. Eller nej förresten, den vill att vi ska mötas. Det goda, det glada, det trygga och det nödvändiga, som behövs för att vi ska mötas och kunna se varann utan allt det där som kommer i vägen.
Vad är kärleken? Som ord, ingenting. Frågar du mig: Har du kärlek? Knappt. Men jag älskar någon. Ibland visar jag det och ibland säger jag det, men det är väldigt svårt att leva den fullt ut, med hela mig. Det känns lite grann som att dansa med ett träben, jag vill snurra runt och runt, men benet bara hänger där. Men kärleken finns faktiskt där så länge jag finns på jorden, och kommer vara kvar en stund efteråt som någon slags efterklang. Till dig också, i dig och för dig. Det kommer tystna mycket långsamt, som ett kristallglas gör när du satt det i svängning med pekfingret.
Men vem ska man älska? Någon som är nära, som sitter bredvid dig runt bordet, som står i busskön bakom dig, som äter eller hungrar, någon som är vän eller ovän, din familj eller en främling. Men gärna nära, gärna nu. Du känner igen kärleken på att den skrattar och ler när den gör det goda. Ibland gråter den också, när det goda inte hjälper (det gör det inte alltid), men den skulle hellre vara glad. Om den sitter och surar och tänker: “Här gör jag gott och ingen märker det”, är det inte kärleken egentligen, utan bara plast och på låtsas.
Jag fattar inte riktigt allt detta. Vem gör det? Men det hänger inte på det, kanske är det till och med bättre att inte förstå det. Har du lekt “Falla och fånga” någon gång? En vän, någon du litar på, står bakom din rygg, du faller och hon fångar upp dig innan du nått golvet. Litar du på henne, så tittar du dig inte över axeln hela tiden för att se att hon är där. Men Gud är lika glad över nyfikna barn också...
PS. Okej, detta är inte så hårt, fult och skitigt, men frågan kom upp, skulle jag bara ignorera den? Se det som en stilla andningspaus i stormen...
