Ute/Inne

Det är svårt med det invärtes. Du skär dig, blodet flödar, men ett bandage och det är bra igen. När det går sönder inuti, då måste läkaren först ta sig in och det är en delikat uppgift. Man kan dö av det som skulle bota en.

Det är svårt med det utvärtes. Att det inre ska komma ut och upp till ytan, det vill säga. Att låta det yttre smeta av sig och bli till yta, går smidigt och bekvämt av bara farten.

Sånt tänkte jag när jag såg Luther på min lilla bärbara dator. Inne/Ute – och aldrig mötas de två? Men för Gud är allting möjligt, det är tro – och där möts ute och inne.

Och detta: När vi slavar invändigt, då börjar vi klänga oss fast vid det utvändiga, trons tecken och symboler och ritualer. Mycket, allt, allt, allt för mycket av det som är andlighetens revansch i vår tid är bara en reaktion, en dekoration av inre slaveri. Det som skulle vara rökelse som stiger upp till Guds tron och doftar salt och ljus i himmelen, blir bara rökridåer för ett liv som är halvt, dolt, kvävt.

Omvändelse är att inse sin nakenhet, höra Herrens röst och vakna upp i paradiset. Att vändas ut och in...

Lycka(d)?

Det kan bli bättre, mycket bättre. Läser du tidningarna så vet de besked, där finns alla testen, råden och tipsen. Som gör dig till Idealet. Sen nästa vecka är det något annat som gäller, bara att rulla upp ärmarna och ge järnet. Ingen annan gör det åt dig. På jobbet ett ideal, på köksbordet ett ideal, på semestern, på stranden, på baren, på biblioteket, på skolan, på hustrun och på maken ett ideal (eller två, ett som man lägger på sig själv och ett annat som den andre lägger på en). Och i kyrkan ett annat, ytterligare, de kan läggas på varandra, lager på lager tills det ser ut som en enda stor spettekaka. Och det blir precis lika mastigt...

Undra på att folk går in i väggen. Och det gör ju kristna också, helt klart. Ändå säger Jesus att hans börda är lätt, hans ok är milt. Det kan väl knappast stämma? Det gör det naturligtvis inte, om den bördan blir “förutom, dessutom och utöver” allt det andra. Då blir det något så vansinnigt tungt att bära. Som kristen idag måste jag revoltera mot de där kraven som driver folk in i väggen. Även om jag själv på något förunderligt sätt lyckas med att verka lycklig på alla de sätt som världen kräver av mig (fast kraven internaliseras och blir mina egna). Även om jag har den kraften (jo, jag talar högst hypotetiskt) så kan det inte förnekas att andra går under av dem. Guds krav ska inte läggas på högen med alla de andra. Vem tjänar jag egentligen om jag uppfyller krav och önskningar som Gud aldrig har begärt och inte vill ha av mig?

Vi måste våga verka vara misslyckade! Nej, jag måste inte läsa den där boken som alla talar om, jag måste inte ta den där kursen som ser fint ut på CV:t, lära mig det där konstiga språket som är vansinnigt imponerande men totalt oandvändbart i mitt dagliga liv, åka utomlands två gånger om året och fikabordssnacka om det, måste inte ha en flickvän för att det ser bra ut, måste inte göra något spännande varje helg och måste inte sola och styrketräna inför badsäsongen. Mitt liv ska vara en gudstjänst. Om djävulen finner för gott att kräva allt det där av världens människor, så kan jag inte tjäna både honom och Gud på en och samma gång. Jag kan försöka, men det kommer slita sönder mig, kommer sjukskriva mig, kommer skilja mig, kommer deprimera mig och förstöra mig till kropp och själ. Det ryms inte två herrar i ett liv.

Kyrkofäder, fabler och kärleksbrev från Gud

Gregorius:
“Den heliga skrift är ett vatten, i vilket en elefant simmar och drunknar, men vari ett lamm vadar såsom i en grund bäck.”

Kommentar:
Gud uppenbarar sig inte för att vi ska kategorisera, analysera, värdera och bedöma. Gud uppenbarar sig inte för att kommendera, organisera och institutionalisera dig och mig till något maskineri som ska förbättra skapelsen (där vi ingår). Gud uppenbarar sig – för det vi inte ser kan vi inte älska.

Slutkläm:
"Bää-hä!"