Martin Luther vs Dan Brown

Ur Huspostillan (8 Söndagen efter Trefaldighet):
"Den kristna kyrkan äger Guds rena och sanna ord. Detta kan djävulen icke finna sig i. Därför sänder han alla slags svärmare, som kommer fram med något nytt och några besynnerligheter angående dopet, Kristi nattvard eller Kristus själv och därigenom förför människorna och leder dem vilse. Och när sådana svärmare kommer, då har vi, fördärvade och nyfikna människor, den onda arten i oss, att så snart vi får höra något nytt, far vi iväg, faller ifrån ordet och gapar efter sådana partier och svärmeandar."


PS. Svärmare är teologisnack för kättare, vilseledare och vilsefarna. Svärma gör också bin ibland, en drottning sticker iväg med halva bifolket och försöker grunda ett annat nytt samhälle. I biodlarsammanhang är det ett misslyckande...

Nej, inte ännu ett måste!

Jesus sa: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike...
Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.”
Johannesevangeliet 3:3,5

Dopet är många saker. Det är en rites de passage och ett tillfälle till fest. Stolta föräldrar som visar upp sitt barn och släktingar som vill bevisa sin kärlek och närhet med produkter från Svenskt Tenn. Ett barn som skriker och en präst som lyfter upp det för församlingen och för korset. Kameror och blixtar, små videokameror som surrar, människor som är ovana och kanske obekväma i kyrkan och inte sjunger med i psalmerna, förutom “Tryggare kan ingen vara” som ingen kan glömma som hört den som barn. Kanske en trosviss tonåring som lägger ner hela sin själ i att recitera trosbekännelsen den lärt sig som ett rinnande vatten. Vatten som porlar ner i dopfunten och låt barnen komma till mig.

Dopet är sakrament, ett yttre tecken och inre verklighet. Vi skrivs in i församlingen, i Kristi kropp, Hans namn ropas ut tillsammans med vårt. Jesus är brodern som står framme vid dopfunten men inte kommer synas på bilderna som sätts in i familjealbumet. Men i vår själ, om vi tillåter det. Dopet är vatten och Jesu ord, men i tron är det också mer än vatten. Dopet är en gemenskap med Gud och hela Guds folk. Dopet är en skiljelinje, det finns ett före och ett efter, det finns ett innanför och ett utanför. Också en skiljelinje mellan kristna som strider om var skiljelinjen ska stå, vad som är inne och vad som är ute. Dopet är bekännelse och/eller nåd? I vilket fall är dopet kyrkans uppdrag, ett uppdrag som bygger kyrka, alldeles nära vad som är kyrkans djupaste identitet. Jag får namnet kristen tillsammans med mina andra namn, vem skulle annars våga kalla sig något sånt på eget bevåg? Inte alla är döpta. Vissa bryr sig inte, andra kretsar kring kyrkan men vågar inte riktigt ta sig innanför tröskeln. Dopet är också tröskel, det ska sägas, en tröskel som vissa känner vara avgrundshög. Är dopet då ett måste?

Dopet är Guds vill. Den Gud som vill mig och vill dig, som vill säga till världen, den där lille krabaten där nere, han är faktiskt min son. Ser ni vad vacker han är?

Kierkegaard: om Snakket

"Hvad er det at snakke? Det er Ophævelsen av den lidenskablige Disjunktion mellem at tie og tale. Kun Den, der væsentligen kan tie, kan væsentligen tale, kun Den, der væsentligen kan tie, kan væsentligen handle. Tausheden er Inderligheden... Snakken gruer for Taushedens Øieblik, der vilde gjøre Tomheden aabenbar."

Ur En literair anmeldelse