Hårt! Fult! Skitigt!

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Johannesevangeliet 3:16.

"Ta Gud ner i skiten!" Gångtunnelgraffiti, 70-tal.




Jesus var inte främmande för att stöta sig med sina åhörare, säga obehagliga, ibland direkt motbjudande saker. I en minnesvärd episod blir det helt outhärdligt till och med för hans egna lärjungar, när han i utbyte mot det eviga livet bjuder dem äta hans kött och dricka hans blod. Händelsevis, så är blodpudding inte särskilt populärt i Israel idag heller. Detta sagt som en introduktion till mitt lilla bloggprojekt, en samling med det mest motsträviga, motvalls, hudskrapande, glasullskliande, pappersskärande evangelium jag kunnat uppbringa. Raspigt, helt enkelt, men fortfarande i grunden glädjebringande. När anden faller på, har jag fogat andras material till mitt eget, och om Ni som läsare vill bidra är Ni högst välkommen att göra så. Därmed vare det slut på artigheterna...

PS. Jag måste också bekänna att inga kopyrajt-hänsyn har tagits eller kommer tas här, jag stjäl, klipper, kopierar helt utan samvetskval. Författare kommer dock alltid anges.

Karl-Gustav Hildebrand: Bön

Herre, förbarma dig
över alla levande varelser,
men särskilt över dem som blev över i räkningen
och aldrig riktigt kom till användning.
Människor som blev dödade av förlupna kulor
eller därför att man tagit miste på person.
Pratsjuka kvinnor
som aldrig kom ut ur sig själva.
Misslyckade älskare
med sneda höfter och förvirrade drömmar.
Och skökor utan fallenhet för yrket.

Sjuka och skabbiga hundar.
Och människor om vilka man ingenting minns
mer än att de var ovårdade och luktade illa.
Sjömän som blev smittade i den första hamnen
och aldrig kom till sjöss mera.
Trosvissa unga soldater,
som sjuknade på vägen och dog utan att ha sett
fienden.

Alla som är larviga och förkomna
och inte har betydelse för någon.
Sådana som dör unga
utan att det väcker särskilt uppseende
- innan de hunnit med någonting annat
än att växa en smula
och bli fulare än de var som barn.
Och sådan gamla,
som bara är stelnade kroppar
eller redan påbörjad förruttnelse
och som når en otrolig ålder
för att förarga sina anhöriga.

Förbarma dig över dessa, Herre,
som du en gång skall förbarma dig på den yttersta
dagen,
då du skall glömma stridsmän och predikanter
och gå som en broder bland dessa
och klä dem i vitaste snövitt
och låta dem eskorteras av gyllene härskaror
före alla helgon, martyrer och vördade gudsmän.
Såsom på örnvingar
skall de bäras inför ditt ansikte.
Och ängelen Gabriel skall buga sig,
när de går in över himmelens tröskel.

Och liksom du förbarmar dig,
måtte du ge oss ett nytt hjärta.
Ty din ande frågar inte
efter bekvämlighet och romantiska utsikter.
Och i löjliga och motbjudande kroppar
är du närvarande.
För dem som gör ingen annan nytta
än att de finns och vittnar om din dårskap
- att du kan fatta behag till sådan ynkedom -
för dem må vi böja oss djupt och känna stor vördnad.

Gör våra ögon trogna,
så att vi ser det skröpliga i allting
och inte böjer oss för människor
men i allt skapat tillbeder ditt ansikte.
Herre, förbarma dig,
nu och i evighet. Amen.

Slätten

Savannen står i blom
och tusen hjordar korsar den.

Att vara svag här
är nästan en förolämpning, inte sant?
I all denna rikedom,
spritt språngande liv,
verkar allt försiktigt, allt långsamt,
underligt och främmande,

men torkan kommer, min vän,
då allt som inte hittar till källan
strör sina ben över slätten.