I den katolska kyrkan är tradition och helig skrift likställda som auktoritet, påvens ord ska följas som Guds påbud vad gäller p-piller, prästcelibat och mycket annat vi gillar att gnälla om att Rom hittat på. Hos Livets Ord och dess gelikar får man inte så mycket som släppa sig i kyrkorummet om man inte har en bibelvers att stödja sig på. Vissa moderna kyrkor (ingen nämnd, ingen glömd) struntar glatt i både Bibel och kyrkotradition, istället följer det kristna budskapet DN:s kultursida med ett års fördröjning.
Ibland kan det smyga in sig en viss ton av sarkasm när vi talar om kyrkan. När vi ser denna bristfälliga varelse, kan vi inte undgå att undra hur kristenheten hållit sig levande i tvåtusen år. Ljus och rökelse? Gammal vana? Eller det personliga gudsmötet? För är det inte det som är varje kristens egentliga berättelse, hur gud kom en till mötes? I det hänseendet är allt vårt vittnesbörd fasligt ooriginellt. Någon har läst Bibeln och där blivit knockad av Jesus, andra har mött en kristen medmänniska i sådan helighet att det inte gick att värja sig. Men detta är egentligen ett, evangeliet om Gud som blev människa, och människor som iklär sig Kristus. Det måste nödvändigtvis vara så att evangeliet är den första och större delen av detta, men jag blir ändå snudd på förbannad när vissa medvetet totalt ignorerar kyrkans tradition, typ, “allt mellan 300 och 1500 efter Kristus var djävulsdyrkan”. Guds verk är så mycket mäktigare än vad de ens kan ana, det slutade inte i och med att apostlarnas pennor tystnade i det första seklet e Kr (eller efter vår tideräknings början som det tydligen ska heta numera).
Vad är kärnan i denna kyrkas tradition, annat än den existentiella gestaltningen av evangeliet, alltså traderingen av gudsmötet, för att uttrycka sig prosaiskt. Har de glömt var de började någonstans? Det har inte jag. Nämligen som en räddhågsen siffra i kyrkobesöksstatistiken. Sittande i de sista, bakersta, tommaste bänkraderna och lyssnande på något som inte angick mig. Rädd för en gud jag spekulerat fram på lediga regnvädersdagar. Men inte för hans dom, den hade jag inte en susning om då, och vet ytterst lite om än idag. Nej, frågan var, vad kunde Gud, i sin oändliga upphöjdhet, vilja ha med mig att göra?
Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig. Ps 130:4
En lögn-gud kan inte komma en till mötes, därför sänder den sanna Guden sina lärjungar till dem som är nere i skiten och inte ser någon ljusning i tunneln, eftersom de inte ser någon tunnel utan bara en svart natt, som inte ens är någon natt eftersom de inte minns någon dag och inte väntar på en heller. “Käre vän, kom upp, kom ut, flytta dig längre fram. Jesus vill ha dig vid sitt bord ikväll.” När det verkligen gällde var det människor av kött och blod som framförde inbjudan, uppbrottssignalen och kallelsen att fortsätta vandringen, under tårar, skratt och i den kärlek som denna värld inte kan övervinna. Men genom evangeliet vet jag också att det var Jesus Kristus själv som kom mig till mötes i dessa sina vardagshelgon. Vilka skatter de bär på, men större är att de delar med sig. Vilka skatter de är, Matilda, Ogonna och Jesus. Det är inte hädelse att nämna dem i samma mening. Det är evangelium.
