Spottloskan

Nyligen fick jag ett mejl från en för mig okänd människa, av den enda orsaken att jag tillhör Svenska Kyrkan. Jag återger det nedan, eftersom det känns intellektuellt ohederligt att kritisera formen utan att redovisa mejlet.

“Varning mot Svenska Kyrkan UTFÄRDAS.

Du vet väl om att Barndopet strider mot Guds uppenbarade vilja?
Vidare så strider homosexualitet mot hans vilja också!!!
Eccehomoutställningen är ju heller inget att berömma ditt samfund för,tvärtom vilken spottloska i ansiktet på Gud!!
Mitt råd till dig är att gå UR.”

Är detta upprörande? Kanske en smula, för det är verkligen avsett som en spottloska i mitt ansikte. Om Svenska Kyrkan spottar Gud i ansiktet får andra bedöma, och jag har väl också snuddat vid frågan tidigare. Men det som är ämnet här är alltså spottloskan i mitt ansikte. Nej, jag känner mig faktiskt inte särskilt upprörd, sorgsen snarare. För denna människa känner överhuvudtaget inte mig, inte heller har han den minsta susning om hur mänsklig psykologi fungerar. Framförallt borde han ta en “crash course” i hur Jesus bemöter syndare och framtida lärjungar. Som i mötet med den samariska kvinnan vid brunnen [Joh 4:7-42]:

Jesus sade: “Gå och hämta din man.” Kvinnan svarade: “Jag har ingen man.” Jesus sade: “Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den som du har nu är inte din man. Där talade du sanning.”
Kvinnan sade: “Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man ska tillbe honom finns i Jerusalem.” Jesus svarade: “Tro mig kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern...”

Skillnaden? Jesus känner den han tilltalar, han har profetisk precision i det han säger. Hur känner han kvinnan? För hans kärlek är fullkomlig, han ser alla människor i sanning. Så är också att i djupaste mening älska att se någon med Guds ögon. Därför behöver Han inte ta till någon slägga och slå sitt offer sönder och samman. Därför berör mig heller inte ovanstående mejl nämnvärt.

Några taktiska tips till presumtiva manipulatörer där ute: Du kan komma undan med att säga att jag gör fel, men börjar du stapla försyndelserna på varandra slutar jag lyssna. Om du väntar dig att jag ska ta ditt ord för någonting, bör du uttrycka dig såpass intelligent och retoriskt kraftfullt att du välter mig över ända. I brist på detta får du faktiskt prestera argument för varför din uppenbara vilja också är Guds. Sist och slutligen, så förväntar jag mig att någonstans i hela resonemanget finna ett uns av medmänsklighet och kristlig kärlek. Alldeles oavsett all denna manipulation, så kvarstår att den enda relevanta domen är Guds.

Förtala inte varandra, bröder. Den som förtalar en broder eller dömer sin broder förtalar lagen och dömer lagen. Men dömer du lagen är du inte lagens görare utan dess domare. Det finns bara en lagstiftare och domare, han som kan rädda och förgöra. Men vem är du som dömer din nästa?
[Jakobs brev 4:11-12]

Så långt är det uppenbart att jag skriver i strid mot den som anklagar min kyrka. Kanske i en något förorättad sinnesstämning. Men att vika ner sig i något sådant vore att svika anklagaren, mig själv, min kyrka och slutligen Gud. Som kristna går vi in i sådana strider med gott mod, blir vi besegrade är det Gud som segrar och gott så. Det är sorgligt när motparten är en kristen broder, men heller inte första gången så sker. Kan Petrus och Paulus, kan vi (dristas man säga). Jag tror nog att motståndaren här har en uppriktig kärlek till Gud, och en djupt känd avsmak för den “förvärldning” som pågår lite varstans i vår kristenhet. Men jag betackar mig för hans spottloskor!

Hellre rappakalja än fagert tal

Efter en tids (sporadiskt) bloggande, så börjar det bli dags att utvärdera. Den respons jag haft, låter sig mycket tacksamt kategoriseras i två läger, fifty-fifty i varje. Det positiva lägret finner någon sorts kvalitet i form och innehåll (Gud vet vad!), medan det negativa lägrets omdöme är: Rappakalja! För att vara en smula självkritisk har fokus på senare tid blivit något diffust och diverse språkekvibrilistiska övningar tagit överhanden ("Oops, I did it again!"). Inte minst för min egen skull vill jag därför återigen definiera vad som är dessa texters ärende.

Det faller sig så, att nutidsmänniskan på något märkligt sätt lyckats upprätta vattentäta skott mellan livets olika delar. Det är alls inget problem att gå till mässan och ta nattvarden, eller till aftonbönen och sjunga med i de vackra sångerna, få en fin andlig upplevelse av det, och samtidigt intellektuellt likställa tron på Jesus Kristus med tron på jultomten. Dessa två ting har inte ett synbart samband. Det finns mer sådant naturligtvis, som att tron inte rör min privatekonomi, kvällsaktiviteter och övrig icke schemalagd tid. För att citera Tommy Dorseys jazzfraser (lyssna gärna in Mahalia Jacksons version!):

"I can't sing one thing
and then live another,
be saved by day
and the devil undercover,
I've got to live
the life I sing about
in my song."

Tro nu inte att dessa nutidsmänniskor stör mig i kyrkan, där jag går omkring som en annan rättrogen farisé. Välkomna in, kära vänner, med all tro, tvivel och otro ni kan uppbåda! Vi är alla i början av vår fortsatta vandring. Och är du precis i början ska du kanske överhuvudtaget inte läsa denna blogg.

Saken är, jag är övertygad om att dessa vattentäta skott i längden inte kommer hålla. Med rätta frågar jag mig, om inte tron kan bära hela människan, vill jag inte då hellre vara en hel människa och finna en annan hobby? Det kommer en avgörelsepunkt när Gud och den troende sätter sig ner, kanske över en kopp te, och bestämmer hur förhållandet ska fortsätta. OM det ska fortsätta.

Det är inte min sak att påskynda eller fördröja det avgörandet för någon enda av mina systrar och bröder i tron. Jag har bara en känsla av att det behövs en sant “falsk ton” i allt det vackra, höga och djupsinniga som pågår i kyrkan. Som en påminnelse om den där avgörelsepunkten, och att Kristus även då är den trånga porten och den smala vägen, den som leder till livet.

Fortsatt monologiserande

Fåglar flyger tungt i låga himmelen

Sådant man ser på bussen genom Östergötland och skriver hem om efteråt i långa brev.

“Kanske korpar, stora, svarta, tunga. Många fåglar högt, högt där människor inte rör dem. Någon enstaka flyger under kraftledningarna med bly i vingarna, motstånd i varje vingslag. Det ser jobbigt ut. Men det går ju, man undrar bara varför. Är korpen närsynt? Förkyld och frusen? Ödmjuk och självförnekande?
Stackars tunga stora fågel, kan du inte stiga en smula? Flyga med resten av flocken i V-formation? 'V for Victory', är det inte så fåglar gör? Det finns flera lediga platser där uppe, jag ser det tydligt. Vindsug, aerodynamik, gruppkänsla. Allt talar för det. Inget emot.

Det ser tungt ut, men det går ju.”


Bedjaren

På knä. Vid en säng. Rutigt täcke under mina händer.

“Du har sagt att Du ber - för mig. Be med mig! Låt det sägas:
Dina ord är mina ord. Det är inte jag som talar. Det är jag som talar med Dina ord. Den bön som är min sedan gammal tid, som heller aldrig skall tystna och klinga ut. Herre, inte ofta, för första gången flyter våra ord samman i ett enda andetag, en luft i våra lungor. En utomstående kan inte skilja dem åt. Det hörs nasarensk dialekt på klingande svenska. Men jag vet det är Dina ord som kommer till mig och vänder åter. Ingen annan hör dem. De kan inte sparas, aldrig ägas. Det jag i trots inte kunde söka, har i tro funnit mig.”