Christine Falkenland och synden

-utdrag ur “Blodbok”

Byt ut min kropp
min närvaro kommer tillbaka punktvis
hur står man annat än ensam
med blodröda klor och huttrar
ruttenhetens kärna lever längst in
både en del av mig och fiende till mig
skall jag bli uppslukad nu
duvan pickar i ditt kött
du är ett rede i jorden
jag famlar in i dig med ögon och läppar
rista tecken i himlen med ögonen
spika fast mig hos dig

Ännu en liten tid till synd
innan masken gnager skallbenet
med sirliga gester


Falkenland är en västsvensk poet och författare, känd för sitt säregna språk, mättat, drypande av Bibel och rå, fuktig kroppslighet. Hennes fysiska signum är djärvt framtecknade körsbärsröda läppar, ofelbart påpekade i allting som skrivs om henne (så också detta...). Som en påminnelse att också en kristen författare är kropp, och ande.

Jag tänkte alltså läsa lite Falkenland för er. Vill ni läsa henne själv, börja gärna med “Själens begär”, en kortroman som utspelar sig på en herrgård. Men nu är det alltså jag som läser, och därför kan det lika gärna vara mina tankar som hennes ni tar del av. Eller för all del era egna. Låt oss börja med:


ruttenhetens kärna lever längst in
både en del av mig och fiende till mig


Sug på det ett tag. Vi säger vi måste gå inåt och djupare, och det måste vi. För att jag ska upptäcka att det finns absolut ingenting där inne som kan rädda mig. Ta inte mitt ord för det, eller ens Falkenlands. Gå på en inre upptäcktsfärd, och det du hittar är ingen skatt, det är en ofattbar skuld. Vi är inte mycket vackrare inuti än utanpå. Djupet är inte renare eller viktigare än ytan.


mörkret är omöjligt att muta in eller mäta upp

Jag skall ligga som du gör
ljuset skall fäkta efter syre


Det finns en enkel anledning att vi ska bekämpa ytlivets synder, orden och gärningar som är trots mot Gud. De skymmer det större trotset, andens revolt mot Gud. Det är djuplivets synd, som vi inte kan konfronteras med utan att vi vågar se och vara inåt. Det är först här det också kan bli tal om att verkligen behöva Guds försoning, för för det som pågår i ytlivet kan kanske en smula andlig disciplin räcka till. Vi ser ju också att man inte behöver vara kristen för att leva i en yttre rättfärdighet. Vi talar ofta om livet i Kristi efterföljd, någon gång kunde det vara värt att nämna livet i Adams efterföljd. Då vi sätter oss som domare över rätt och fel, gott och ont. Då vi lämnar tilliten till Guds omsorg och väljer ensamheten. Eller instämmer när Lucifer säger i John Miltons “Paradise Lost”: Better to rule in Hell than to serve in Heaven


Hur ensam kan man bli innan man försvinner
hur ensam som helst


Någon säger: “Synd är en brist. Låt oss göra informationskampanjer som upplyser människorna i deras mörker. Mörkret som är världen, och i synnerhet kvällstidningarna och konsumtionsindustrin.” Jag invänder, det är det mindre mörkret, det vore alldeles maktlöst om inte anden sa sitt ja och amen till det. Om de nu hade rätt i att det onda var en extern omständighet, och ville ta konsekvenserna av det, så skulle det enda rätta vara att gå i kloster omedelbart, inrätta sig i en konstruerad värld utan syndens inverkan. Men vilken munk eller nunna har någonsin kunnat fly så djupt att synden inte kunnat nå dem? Synd är trots.


så befäster vi övergivenheten
bara ett djurs övergivenhet
stick ut ögonen och ersätt dem med glasbitar
vräng av pälsen och sticka fast en ny och vitare


Det är ett i absolut mening dödsdömt projekt att skapa sig en ny och renare kropp. Miljontals själar har förgått i försöket att bättra på Guds skapelse. Om de ändå hade kunnat och vågat lyssna till Jesus:

Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse.
Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren. Mark 7:21-23

Jag vill inte trycka ner någon i skorna med detta, bara påpeka att den enda flykt det kan bli tal om, är till Jesus. Det är inte så att kristna blir mer deprimerade än andra av vetskapen att deras hjärtan förråder dem, snarare tvärtom. Vi var i en så mycket djupare knipa än vi först trodde, och hamnar i en trygghet som överträffar allt vi hade förväntat oss.

”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio.
När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?”
Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” — ”Du har rätt”, sade Jesus, Lukas 7:41-43


Innanför mig gick du
jag ville dricka mig rusig av dig
jag ville bli upplyft och torkad om munnen

Emily Dickinson: Försakelse

Försakelse – är en skärande dygd -
att avsäga sig
det som finns – för det som kan komma -
inte nu -
ska ögonen bländas -
soluppgång bara -
om inte dagens store föregångare
av dagen -
besegras
Försakelse – är att välja
mot sig själv -
att rättfärdiga sig själv
för sig själv
när den större rollen -
får det att verka -
mindre – som skylde synen – här -


Renunciation – is a piercing virtue -
The letting go
A presence – for an Expectation -
Not now -
The putting out of Eyes -
Just Sunrise -
Lest Day -
Day´s Great Progenitor -
Outvie
Renunciation – is the Choosing
Against itself -
Itself to justify
Unto itself -
When larger function -
Make that appear -
Smaller – that Covered Vision – Here -

Gudahångel = metafor/analogi/skitsnack?

I juldagarna kunde man beundra en viss kvällstidnings banbrytande insatser på det teologiska området. Krigsrubriker förkunnade att Kristi Brud (Åsa Waldau från Knutby “Filadelfia”-församling) hade haft sex med Jesus. Någonstans där känner man att den erotiska metaforen för gudsmötet börjar bli rätt utnött och rentav farlig. Maria Küchen, en av Sveriges bättre poeter med kristna anspråk, gjorde en fin krönika där hon slängde metaforen på den teologiska soptippen. För måste allting egentligen sexualiseras?

Faktiskt har nog metaforen aldrig varit mer aktuell. I vår tid har självkärleken, snudd på definitivt, approprierat sexualiteten, som i modern tappning mer handlar om aktivitet än relation. Det finns en uppenbar risk att tron går samma väg! Tro och tro förresten, metaforisk användning av gudsbegreppet kan vi kanske kalla det, vilket väl gör Bibeln till någon slags existentiell Kama Sutra. Mängder med berättelser som blir illustrerade anvisningar att förstå sitt eget liv.

Just därför behöver vi släppa fram lidelsen till Gud. Den som inte betraktar den Andra som verktyg eller medel, men som vill, vill, och återigen vill denna Andra. Som inte kan förklara och inte förstå, bara låta sig svepas med – eller regla dörren och säga nej. Det handlar aldrig om andlig våldtäkt eller ens förförelse när vi möter Gud. Det handlar om att öppna sina ögon och låta Guds skönhet och kärlek övervinna min egen blindhet, känslokyla och självförakt. Just detta sista, att inte fråga sig själv om jag är värdig, utan ta emot i djup tacksamhet, till detta krävs lidelse.

 [Kör]Ät, ni älskande, och drick!
Berusa er av kärlek!

[Hon]Jag sov, men mitt hjärta var vaket.
Hör, min vän knackar på:
”Öppna för mig, min syster, min älskade,
min duva, min fulländade!
Mitt hår är fuktigt av dagg,
mina lockar våta av nattens droppar.”

Jag har tagit av mig linnet,
skall jag ta på det igen?
Jag har tvättat mina fötter,
skall jag smutsa ner dem igen?

Min vän sticker handen genom gluggen
och får mitt inre att skälva.

Jag stiger upp för att öppna för min vän,
och mina händer dryper av myrra.
Från fingrarna rinner myrra
över dörrens regel.

Jag öppnar för min vän,
men min vän har gått.
Jag blir utom mig, han är borta,
jag söker honom men finner honom inte,
jag ropar, men han svarar inte.
Höga Visan 5:1-6

Där kan Höga Visan hjälpa oss, så som den hjälpt och gett ord för gudsälskare genom alla tider. Men som Ylva Eggehorn har påpekat, vi måste först acceptera den helt bokstavliga innebörden av Höga Visan som en hyllning till det sensuella och erotiska, innan vi kan börja förstå den andliga. Då är det en skatt som känner med oss, skrattar med oss, lider med oss och gråter med oss i vår relation med Gud. För den som vill närhet med Gud kommer erfara den, men också den distans som vi inte själva kan övervinna eller se något slut på. Där hoppet tar över och är det enda vi har att stå på. Därför ska vi inte glömma det rent bokstavliga i det andliga, för vår Guds kärlek till oss är inte platonisk, vill inte hålla oss på avstånd. Det är inte så att det erotiska mötet är för närgånget som bild för gudsmötet, nej, problemet är att det inte är tillräckligt nära. Det finns en oändlig skillnad mellan tillfredsställelse av lidelsen, och dess uppfyllelse. Denna skillnad är förtvivlan.

      Du som är i trädgården,
vännerna lyssnar efter din röst,
låt mig höra dig säga:

”Skynda, min vän,
som en gasell eller en ung hjort
till de doftande bergen.”
Höga Visan 8:13-14