En saga om ett hus

En man ägde ett litet hus vid havet. Det var ett fint gammalt hus, ett sånt där som växer ihop med den som bor där så att det till sist blir svårt att skilja huset från människan i det. Om han någon gång skulle lämna huset vore det dömt till förfall och ruin, så tänkte alla som hälsade på mannen i det fina lilla huset vid havet.

Det fanns två rum i huset, ett finrum för söndagsmiddagen som hade en strålande utsikt över havet och fyren och vågorna där bortom. Ibland satt mannen på verandan utanför fönstret och sög på sin pipa länge, länge (för han var en sjöman i grunden) och drömde sig bort över havet till landet på andra sidan som han inte kunde se (för havet som huset låg vid var det största av dem alla). På landsidan av huset låg ett allrum där mannen arbetade, åt, sov och gjorde allt det där som pensionerade sjömän gör på sin fritid. Rummet hade inte mycket till utsikt, men det var enkelt och praktiskt. Dessutom, tänkte mannen, ska man få något gjort så går det inte an att drömma sig bort hela dagarna. Och så var det, när gäster kom förbi fann de allt som oftast mannen där hukad över ett litet flaskskepp eller en reptavla.

Nu bar det sig inte bättre än att huset blev rätt illa åtgånget i en nattlig höststorm, och när mannen gick ut på morgonen hade taket bestämt sig för att byta plats med trädgården. Mannen var ju nu ingen ungdom längre, så när han lagat taket över sitt finrum, som trots allt var det viktigaste och värdefullaste mannen hade, så gick han ner för att vila upp sig några dagar. Men redan morgonen därpå fann han källaren översvämmad ända upp till golvbjälklaget. Det var inte annat att göra än att länsa ur källaren och bryta upp golvet och byta ut våta sågspån i bjälklaget mot torra. Detta var ett stort och ansträngande projekt, så mannen beslöt sig för att vänta någon vecka med allrummet, “bara tills jag hämtat andan något”. Knappt hade den stackars mannen återinvigt sitt älskade finrum med en ståtlig söndagsmiddag, förrän han upptäckte en armé av oinbjudna myror som kalasade på rostbiffen och vinbärsgelén. Lyckligtvis hade mannen lite myrgift stående, men bara tillräckligt för halva huset, nämligen den viktigare halvan, den där mannen förr i tiden hade suttit och rökt sin pipa och drömt sig bort över havet.

Så fortsatte det år ut och år in för mannen, huset drabbades av nya olyckor och han gjorde så gott han kunde för att hålla sitt älskade finrum i skick medan han annars satt och huttrade i sitt fuktiga, mögliga allrum och försökte hålla ohyran hjälpligt ifrån sig. Det blev längre och längre mellan vännernas besök, och människor i trakten började tycka synd om mannen. Barnen berättade rysliga historier om honom på kvällen och de modigare bland dem smög sig ibland upp till de krossade fönstren och kikade in i huset med de två rummen. Mannen såg dem naturligtvis och skulle gärna förklarat varför han levde halva sitt liv i det fallfärdiga rummet, och använde den andra halvan till att reparera det fina, ombonade rummet där han så sällan hade nog med ro för sin söndagsmiddag. Fast han fann aldrig orden och kunde inte riktigt komma ihåg varför det ena rummet var så mycket viktigare än det andra, han visste bara att det en gång hade känts så men nu glömt vad som var så stort och märkvärdigt med det.

Till sist fick mannen en lunginflammation av sitt dragiga hem och när han väl kom sig iväg till doktorn var det redan försent. Han dog och huset föll snart samman och är nu helt borta. Både finrum och allrum är försvunna, men fortfarande kan man ibland sent om kvällen höra något barn berätta den hemska sagan om en halv man i ett halvt hus. Han som inte visste att hålla ihop sitt hem när olyckan gick husesyn.

Emils kärleksbrevsskola

Egentligen borde man inte skriva några andra kärleksbrev än till Gud. Etty Hillesum

Säkert har du någon gång undrat: Hur gör man? Hur skriver man ett kärleksbrev som är fullt av hängivenhet, men ändå inte är självutplånande? För suddar du bort dig själv i ditt brev, finns ingen kvar att älska för mottagaren, och sådan kärlek blir rätt trist i längden. Och om det är svårt att skriva till ditt hjärtas dam, då är det väl komplett omöjligt att adressera sig till Gud (jag tänkte pröva: Herre Gud Fader, 30230 Kärleken, (vilket ligger i trakten av Halmstad, alltid värt ett försök)). Du kan komma undan med att tänja lite på begreppen när du talar till en kvinna av kött och blod, överdriva lite där, förminska något här, sådant kan till och med uppskattas om det görs med varsam hand och en grundrespekt för sanningen.Men Gud har en otäck och något irriterande förmåga att upptäcka allt halvt och ljumt, vilka är de adjektiv som är den enda riktiga dödsfienden för ett verksamt kärleksbrev. Allt annat kan förlåtas, otrohet, tankspriddhet, dålig hygien, men ljumhet, det är bara totalt osexigt.

På mitt eget blygsamma sätt tänkte jag alltså ge några tips och råd till den som står i kärleksbrevstagen. Här tänker jag mig Gud som mottagaren, men jag är inte så kinkig med om du använder kunskapen i romantiska syften. Det är gott att människor älskar varann, och dessutom bra mot bostadsbristen. För du ska inte tro att det som inte funkar på den tilltänkta kvinnan, går hem bättre hos Gud. Han vill inte ha dina avlagda tricks du gömt i byrålådan tills någon tillräckligt godtrogen dyker upp. Det vill inte varje kvinna med självaktning heller.

(En liten parentes: Jag kallar dig, hypotetiske skrivare, en man och mottagaren en kvinna, osäker på om detta kan betraktas som patriarkalt eller inte. Jag föredrar att se det som könssolidaritet istället, något som kvinnor bör bli bättre på förresten, att ge varandra en hjälpande hand med (inte mot) det motsatta könet. I vilket fall har jag bara ytterst begränsad erfarenhet av att skriva kärleksbrev som man, ingen som kvinna. Mottagandet är det ännu värre ställt med. (Min adress är – nej, det skriver jag faktiskt inte, och kärleksmejl räknas inte...))

Någon kanske märkt att ordet förförelse har blivit ett av mina favoritord på sistone. Där ser ni faran med att läsa Kierkegaard! Som han skulle säga, inget förmår förföra som en hemlighet. Siktar ni på förförelse, får ni alltså gärna ta hans tips. Men för ett kärleksbrev till Gud duger det inte, förförelse är helt enkelt inte en hållbar strategi gentemot seendets Gud, den Gud som ser dig in i själva märgen av ditt väsen. Jag är osäker om förförelse hör hemma i ett brev av den mer världsliga sorten heller, om det verkligen fungerar i den skrivna formen. Det fungerar i “det verkliga livet”, men sådant liv kan ibland vara svårt att skilja från andlig död.

Ändå är hemligheter något av det viktigaste den troende har. Nattvarden, omvändelsen och dopet är mysterion, och bör så förbli. Bli inte så indoktrinerad av vittnesbörd-snacket att du tror att du ska berätta och förklara allt till vem som helst om vad som försiggår mellan dig och Gud. Älskande har hemligheter, och Gud kallas inte utan orsak för “den svartsjuke” i Bibeln (Exodus 34:14). Han vill inte reduceras till ett samtalsämne.

Så var det det här med komplimanger... Gud vill höra lovsång, men finns det något värre än fejkade komplimanger, sådant någon läst i en bok och har hört ska funka rätt okej i de flesta situationer för att få omkull de mindre nogräknade. Det gör det inte. Rätt lovsång (“ortodoxi”) visar att du tagit in skapelsens lovsång med öppna sinnen, att du släppt in trons lovsång i ditt hjärta och inte stänger in det där, och att du verkligen känner Gud. Du måste veta vem du adresserar dig till, det är första reglen för ett kärleksbrev

Du måste också veta vem du själv är, och detta kan vara svårt även när huvudet känns någorlunda i ordning. Det är väl känt att förälskelse och förvirring i praktiken är synonymer.
Du är skön som Tirsa, min älskade, ljuvlig som Jerusalem, skrämmande som stjärnornas här.
Vänd bort din blick, den gör mig förvirrad. Höga Visan 6:4-5
Inte desto mindre måste du vilja möta Guds fullhet med hela din person, inte bara valda delar. Allt skall fram inför Honom, något mindre bör du inte nöja dig med. Där har du faktiskt lite hjälp i kyrkan, trosbekännelsen finns i psalmbokens pärms insida och syndabekännelsen i de där små upptryckta gudstjänstordningarna (som du kan ta med hem utan att någon saknar den). Tycker du trosbekännelsen är torr bör du hålla det för dig själv (sånt säger man inte i kärleksbrev) och om det är tvunget omformulera det något i mustigare språk. Det kan nog tyckas att syndabekännelsen inte riktigt räcker till för att presentera dig själv i den dager du förtjänar. Det kan jag nog hålla med om, ett kärleksbrev där du bara rackar ned på dig själv vill ju ingen vettig människa läsa, varför skulle Gud ha mer tålamod (hmm, att vara allsmäktig, sanningens och kärlekens fullhet, evig och oföränderlig kan vara skäl till ett visst extra tålamod)?

Summan av ett kärleksbrev är ju allt som oftast: “Detta är jag (egentligen)! Vem är du (egentligen)?” Har du helt enkelt inte ork nog att presentera dig själv, kan kanske något av detta funka:
“Jag tackar Dig för känslor och tankar. För att viljan ännu söker lyda Dig. För att glimtar av Din skönhet ännu kan överväldiga. För att glädjen och sorgen ännu kan nå mig. För att jag inte är helt omöjlig att älska och ännu kan älska de människor Du har gett plats i mitt hjärta och i mitt liv. För att Din kärlek ännu lyser genom alla de lager av andra sorterings färg jag slösat bort på att försöka bättra på Din skapelse.”

Varför skriva ett kärleksbrev överhuvudtaget? Det är en relevant fråga, somliga vill gärna ha någon slags abstraherande distans mellan sig själv och kärleken. Andra har svårt att finna orden när objektet för kärleken (vilket hemskt uttryck förresten) är alldeles inpå dem, de tycker sig formulera sig elegantare med papper och penna (inga namn nämnda...). Men det är fusk att vilja ha några mil mellan sig och den älskade, bara för att du skriver bättre än du talar. Älskar du verkligen, då vill du vara nära, även om det gör dig komplett stum eller bara allmänt fånig. Till sist är det ändå hängivenheten som räknas, den hängivenheten att Gud gav sig till oss. För sådan kärlek kan jag bara kapitulera.

Jag är en mur, och mina bröst är som torn.
Men inför honom måste jag ge mig. Höga Visan 8:10


PS. Tycker någon att jag uttrycker mig väl sarkastiskt eller vanvördigt, kan jag bara svara att det heliga tål det. Bättre än något annat.

Om Luther och 13-åriga flickor som läser Veckorevyn

I´m not a sinner nor a saint. Alcazar, schlager-SM 2003

Om jag har Jesus, har jag allt. Gulligt bokmärke, borttappat i senaste flytten.

Kyrkan har ett problem. Vi talar om synd, nåd och helgelse (ibland), och det med rätta, för vi talar om livets realiteter, inte teologiska tankekonstruktioner. Utanför kyrkans väggar är dessa ords värde och giltighet ungefär lika stora som nordkoreanska småmynt utanför landets gränser (valutan heter won, för övrigt). De är, i världens ögon, till och med en belastning, gamla ord som förtrycker människor och håller dem på mattan. Ingen förstår dem, och tur är det, annars skulle svenska folket bli mäkta argt på oss, om de inser vad vi faktiskt säger. “Jo, förresten, du är en syndare som har Jesu blod på dina händer, och lika bra är det för det är ditt enda hopp till verkligt liv, den där krukdrejningskursen du går på ABF kommer inte hjälpa dig inför Gud och inte att du betalar din skatt heller, inte ens att du pliktskyldigt plockar upp efter hunden din på promenaderna i parken, inte ens det.”

Vissa präster skulle gärna slänga ut dessa ord, medan andra kristna i så fall helst blir utkastade tillsammans med dem. Men vi har ett problem, om människor kommer till kyrkan med sin skam, skuldkänsla och självförakt, och vi säger: “Ledsen, vi gör bara riktig teologisk synd här, det där är bara världsliga bekymmer du kan ta med psykologen.” Då kommer de inte till kyrkan, vilket vi kan leva med, men vad värre är, då kommer de inte till Gud, den Gud som är givare av ALLA goda gåvor, som vi bör förvänta oss allt gott av. Det var Luthers definition på Gud, bristfällig som den är så gör den i alla fall inte åtskillnad på andligt och världsligt. Om vi stänger våra hjärtan för människors nöd, och den får vara precis hur världslig och ytlig den vill, då sviker vi det kors som är kristendomens tecken.

Om däremot väktaren ser svärdet men inte stöter i horn så att folket varnas och någon blir dödad när svärdet kommer, då dör denne därför att han syndat, och av väktaren skall jag utkräva vedergällning för hans blod. Hesekiel 33:6

Jag har två bilder och en fråga. Tänk er Luther på sin kammare, omgiven av tunga luntor som babblar fromheter om det kristna livet. Luthers huvud är fyllt av helighetsindustrins (kloster, universitet och den religiösa centralmaktens) fraser om hur andligt liv ser ut. Luther får det inte att gå ihop med hur han själv ser ut inombords, eller för den delen hur Gud ser ut, om Han ska vara någon värd att tjäna. “Är det något fel på mig?”, tänker en tungsingt tysk reformator.

Tänk er sedan en trettonårig flicka som bläddrar i senaste Veckorevyn. Hon läser sida upp och sida ner om skönhetstips och sextips och lyckotips. Hennes huvud är överfullt av utseende- och upplevelseindustrins ideal om det vackra livet. Flickan får det inte att gå ihop, hon följer skönhetstipsen och känner sig fulare, följer sextipsen och känner sig solkig och förnedrad, följer lyckotipsen och blir deprimerad. Hon jämför sina bröst med fotomodellens på omslaget och undrar: “Är det något fel på mig?”

Min fråga är: Vad är egentligen skillnaden på Luthers “andliga” nöd och flickans “ytliga” ångest? Om jag vågade ett råd till dem är det detta: Du är inte den människa du vill vara – för du vill inte vara den människa Gud skapat dig till. De tror att problemet är brist, syndens problem är alltid trots. Djävulens predikan är att du saknar något, du behöver den där drogen för lycka, den där operationen för skönheten, och den där frukten på trädet, den kommer göra dig till gud. Gud säger: Allt mitt är ditt, du har allt du behöver. Jag ger dig mitt allt, min son, ta emot honom. Han är här, om du vill så är han din.

Om du har Gud, vad mer behöver du?