Kan en demokrati vara ond?

Om jag börjar tala om amerikansk politik, så vill jag inte att någon förleder sig till att tro rubriken handlar om den, och att detta skulle bli lite gammal hederlig “USA-bashing”. De får ta hand om sina lik i garderoben själva, och vi har ju våra alldeles egna att se till. Men vi kan börja där, i amerikansk abortpolitik. GWB kanske någon vill påstå har profilerat sig som “pro-life” president, men det handlar i så fall mer om image än faktiska åtgärder. Amerikaners rätt till abort skiljer sig inte nämnvärt från svenskors, och en president som försökte rucka på det skulle snart bli en före detta president. Då är det ju bekvämt att visa handlingskraft utåt, i ställföreträdande empati med ofödda barn i tredje världen, vars mödrar inte har rösträtt i amerikanska val. Amerikansk biståndspolitik sätter därför press på FN-organ och regeringar att försvåra för abort. Hyckleri och dubbelmoral kallar jag sånt.

Det hör inte till vanligheterna att jag läser riksdagens protokoll, men via en kedja som började i en bloggpost om kristdemokraten Göran Hägglund hamnade jag i denna märkliga situation. Nyligen debatterades ett förslag om att öppna svenska abortkliniker för utländska medborgare. Omvänd amerikansk abortpolitik alltså. Regeringen var i grunden positiva till detta men fick utstå kritik från vänsterpartiet som ville vara ännu mera positiva. Det går inte egentligen att kalla det en abortdebatt, eftersom alla var överens, abort är kvinnans ensak och därmed basta.

Det är faktum att fri aborträtt är det samma som total rättslöshet för det ofödda barnet. Det är att reducera den moraliska konflikten till en kvinna, subjektet, som äger och fritt disponerar ett objekt, i den politiska debatten kallat ett foster, av många blivande mödrar ett barn. Jag skulle vilja se den politiker som sa till en kvinna som fått missfall i artonde veckan att det ju bara var lite biologiskt material, inte en person, en individ, en människa. Det är ingen skillnad på barnet i en glad, förväntansfull mor, och ett aborterat foster i en olycklig, ovillig mor. Ändå behandlas de som två helt olika saker, det finns överhuvudtaget ingen mental koppling dem emellan.

Som framgår är svensk abortlagstiftning i mina ögon djupt omoralisk och godtycklig. Den är mer ett uttryck för vad som för dagen är politiskt bekvämt, än ett konsekvent och inkännande rättsmedvetande. Helt ensam kan jag inte vara om denna uppfattning, ändå finns det inte en människa i Sveriges riksdag som reser sig och ger uttryck för att abort faktiskt kan vara något moraliskt betänkligt. Inte ett ord om att detta faktiskt kan vara fel. Låt säga att jag vill verka på den politiska, demokratiska, arenan för att göra något åt saken, vad är då det mest rationella agerandet? Rösta på Sverigedemokraterna... Det känns väldigt olustigt måste jag säga. Bara för att man har någon slags empati med ett ofött barn, måste inte det gå hand i hand med antipati mot svartmuskiga människor och kulturkonservativ populism.

Vad göra? Om inte någon har ett bättre förslag så får jag väl bli anarkist. Jag vill inte ha beskydd eller samarbeta med en rättsstat, det statliga våldsmaskineriet, om inte alla omfattas av det beskyddet. Nej tack till sådan särbehandling.

Det jag inte kan förstå, är att det inte ens diskuteras. Det handlar om liv och död, det är inte bara ett uttryck, faktiskt handlar det just om det. Ändå så är det bara tyst. Ingen säger något. Vi är så uppfostrade med att detta är sakernas rätta tillstånd. Och jag blir arg på mig själv när jag skriver detta att det drivs mer av intellektuell hederlighet än kärlekens rättmätiga vrede. Det handlar inte om filosofi, det handlar om att vara människa, och att låta andra vara det också.



PS. Skrev om något liknande för en tid sen på min engelska blogg. Länken här.

Kejsaren utan kläder

Jag har en känslig mage. Ett citat som detta här nedan ger mig t ex definitiva kväljningar:

“...det demokratiska samhället har ett behov av att kontrollera även denna del av samhällslivet [religionen], och jag föreställer mig att det bästa sättet att kontrollera detta område tills vidare är att behålla statskyrkan, att modernisera den, reformera den, demokratisera den, använda den så långt det är möjligt som ett det demokratiska samhällets verktyg i syfte att skapa bättre förhållanden och försöka få medborgarna att bli lojala och trogna mot den demokratiska tanken och den demokratiska ordningen...”
K.J. Olsson, Socialdemokratiska Arbetarpartiets kongress 1944 (hämtat ur Nytt vin i gamla läglar, Daniel Alvunger)

Under Andra världskriget kunde man kanske kalla kyrkan för en användbar propagandakanal i demokratins kamp mot nazismen, fascismen och diktaturen, och komma undan med det. Numera uttrycks väl samma tankar på ett mer diskret sätt, men de finns otvivelaktigt där fortfarande. Att kyrkans uppgift på något sätt ligger i samhällets reformering och förbättring, trogen de humanistiska ideal som präglar nutiden. Att kyrkan möjligtvis har någon annan att vara trogen nämns mer sällan.

Någon har sagt att statskyrkan alltid har stöttat den bestående ordningens representanter, må de sen vara kungar, borgerskap eller socialister. Vad säger man om det, utom att det ligger sorgligt nära sanningen? Med detta perspektiv är jag glad över Svenska kyrkans skilsmässa från staten, fast det ibland känns som något sekel för sent. Och trots denna skilsmässa finns där ofta klåfingriga händer som ska gripa in i kyrkans affärer och diktera hur vi ska tro, vad vi ska säga, hur vi ska bete oss ad nauseam.

Vad säger man om det? Bara en sak: Staten ska ge fan i Jesu Kristi kyrka!

Skalper och revolvrar

Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor.
Matteus 10:16

Det finns människor som torgför sin tro som offentliga kvinnor sin kropp. Som säljer och köper, slänger sina pärlor till hundar eller skjuter en byracka och hänger upp pälsen som trofé. Som tror att om någon enda annan tror på det jag tror, då måste det väl vara riktigt? Om jag lyckas övertyga x om gud y, då måste det väl stämma?

Tyvärr. Eller som tur är, det är inte så. Att dela tro är något mycket större, det är att veta att kyrkan är Kristi kropp. Där kristna hör samman, där är Gud närvarande. Där Ordet går ut, talar Kristus. Blir han förkastad eller inte har inte med saken att göra. Det har inte jag med att göra.

Det finns en nästan gudsgemenskap även utanför kyrkan. Trons ögon kan se längtan efter levande Gud i alla människor, det har vi gemensamt, det binder oss samman, det kan vi tala om på lika villkor. Det finns många stadier på trons väg, och alla har något rikt och fantastiskt i sig. Oavsett var jag själv är någonstans har jag att lära av de andra. Den första längtans glöd eller kärleken som bränts ren till helighet, där finns värme som jag kan ty mig till. Det finns något att mötas kring, som faller alla känslor av över- eller underlägsenhet till marken.

Det är ju detta att man vill göra något, spela roll, förtjäna nåden. Och visst, tron står aldrig stilla, vi är vandringsfolket. Men därifrån är det kort att gå till en farlig fråga: “Räcker detta, är jag inte framme snart?” - då förgås tron och föds förtvivlan. Det finns inget bra svar, själva frågan är ett villospår. Pröva nu istället frågan “Är Guds kärlek tillräcklig för mig?” och du står på fast mark. Lev i tacksamhet på det svaret! Och frågan Petrus fick av Jesus tre gånger, lika många som Petrus förnekelser, var “Älskar du mig?” Inga andliga bedrifter eller förtjänster kan uppväga ett nej på den frågan.

Vi vill gärna samla skalper, rista in skåror i våra andliga revolvrar. Vargarna finns alltid där mitt i vår församling och djupt inne i oss själva. Att behärska en annan människa. Låter det inte lockande? Men vi får på inga villkor bli andliga rovdjur och förvanska Guds kärlek till en själens våldtäkt. Ja, vi är utsända med ett ärende till alla jordens människor, men utsända som får, som lamm och Kristus är vår herde. Vi vill säga till vargarna: “Om du tittar riktigt noga under pälsen, så finns där renaste ull, tvättat i Jesu blod.”

Och Han säger:

Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Med vad ska hon köpa tillbaka sitt liv?

(Och vidare, så att ingen missförstår...)

Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, honom skall också Människosonen skämmas för när han kommer i sin faders härlighet med de heliga änglarna.
Markus 8:36-38

Bibelstudium för MTV-generationen

Säg till de förskrämda:
“Fatta mod, var inte rädda!
Se er Gud är här,
hämnden kommer,
Guds vedergällning.
Han kommer själv för att rädda er.”
Jesaja 35:4

Alltså, den banala tolkningen här är att jag som är lite skrajsen av mig ska få glädjen av att se Gud vada i mina fienders blod, och att det skulle vara min räddning på något sätt, liksom. Men läs igen, vad är Guds vedergällning (vedergällning är gammelspråk för "get even, or get dead trying" ungefär)? Att han själv kommer för att rädda oss. Alltså blir Guds vedergällning min räddning, för han lönar ont med gott, fast jag gjort absolut nada för att förtjäna det. Det tycker jag är rätt så dunderhäftigt!

Ett ord på vägen

Tro är svårt.
Tvivel är jobbigt.
Korset är dödens tecken, men det skriver livets ord.

Mot-ord till all skit du hör som bara vill knäcka och släcka dig.

Lev som om Guds kärlek är verklig, för det är den.
Lev som om dopet verkligen har hänt dig, för det har det.
Lev som om nattvarden var på riktigt, för det är den.
Lev som om du hade sann kärlek i hjärtat, för det har du.