Prioritet

På jobbet idag bestämdes prioritet. Ett antal projekt, alla behjärtansvärda, på alla vis viktiga, skulle rangordnas i en tidsplan. Något måste komma först, något måste komma sist. Några blir glada, några besvikna. Det var inte mitt beslut och jag är glad att jag slapp ta det, prioritet är min sämsta gren, helst gör jag allt, på samma gång, eller ingenting hela tiden.

Det går ju inte an, kan man tycka. Var finns urskillningens ande i det? Svar: svårt att urskilja bland allt det andra som ska rymmas i ett liv.

Det går inte att leva utan prioriteter, tillvaron rasar samman under sin egen tyngd. Och ett första steg att komma till rätta med det är att prioritera bönen. Varpå jag kvider: men det blir ju bara ett ytterligare “måste”, tillsammans med allt det andra som bara blir gjort halvdant och halvhjärtat. Och farhågorna besannas naturligtvis, till allt det andra splittrade fogas ett kalejdoskop av förvirrade böner. Varför skulle jag be annorlunda än jag lever?

Men det finns också en annan närvarande i bönen, enhetens ande och urskillningens ande. Och bönen är verksam, kanske främst i att denna ande också tillåts bli bönens ande i mitt liv. Allt som krävs av mig är uthållighet, inte mer. Inte att försöka lyfta mig själv i håret och bli mer andlig än vad jag är, bara att ständigt och jämt kasta mig ner vid Kristi fötter, Guds tron, och resas upp av den Helige Ande, till att gå, leva och be.

Det är faktiskt inte helt omöjligt att prioritera, i veckan strök jag en programpunkt inför sommaren, en hel liten utlandssemester till och med. När det händer för mycket, när det blir en börda, säger Gud: Vad ska du med allt det där till? Lär av mig, min börda är lätt. Och man tittar på det hela och tänker, ja, varför gör jag detta egentligen, är det så himla viktigt? Och ett beslut tas, det är jag som tar det och jag har rätt att ta det, och så är det bra med det. Varför skulle jag leva annorlunda än jag ber?

Bönsöndag: Att lära sig vara en jobbig typ

Jag kan beundra skamlösa människor. En beundran med en smula motvilja i sig, men något i mig känner definitiv sympati för en människa som kan säga: “Jag är ledsen, trösta mig!” eller “Jag är fruktansvärt nere, säg något snällt till mig, snälla.” För så gör man ju inte, det är viktigt att vara stark och synas vara stark. Vill man ha hjälp, och det behöver man ibland, kläs det i konventionens ord och fraser, signaler som bevarar ens integritet och värdighet. Det finns något av svaghetens mod i att utblottat tigga om hjälp och utsätta sig för andra människors förakt. Ska jag vara ärlig, utsätta sig också för mitt förakt, blandat då med denna beundran.

Jag står inte över detta Vårt förakt för svaghet Harald Ofstad skrev om i sin etiska filosofi-klassiker från Andra Världskriget, men detta förakt måste ovillkorligen besegras. Annars är evangeliet om den lidande, hånade, bespottade Kristus en äcklig och förargelseväckande hädelse. Annars kommer alla mina böner, mina starka, andliga böner, bara driva mig längre och längre ut i den andliga döden. Den som går till templet och ber en bön av tacksamhet över sin andliga hälsa, över att vara förmer än syndarna runtikring, patrasket som blev insläppt på nåder, han går hem mindre rättfärdig än han kom.

Kanske kan man lära sig be till Gud, genom att våga be sin vän: “Idag orkar jag inget alls, kan du ta hand om mig, tala varmt till mig, bjuda på soppa med nygräddat bröd till, och sen vara tyst och krama om mig?” Kanske kan man våga möta sina vänner och göra dem till del av sitt livsvillkor, genom att be till Gud: “Jag har inget. Ge mig allt.” Våga vara besvärlig med Gud, en jobbig typ, en sådan man helst undvek om man kunde göra det utan att vara alltför oartig. Som Israel, som kämpade med Gud och blev märkt för livet. Och välsignad till evig tid.

Tre gånger har jag bett Herren att [Satans ängel] skall lämna mig ifred. Men han svarade: “Min nåd är allt du behöver.“ Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.
2 Korintierbrevet 12:8-9

Häst-August, en småländsk kyrkohistoria

Ett träd har alltid rötter. Och när man kommer som en liten avbruten gren eller kvist och ska ympas in i ett nytt träd, skadar det inte att sticka ner händerna i myllan för att känna efter var trädet är rotat. I Norrland var det upplysningsmänniskan och svavelpredikanten Laestadius, Västkusten hade svartrocken Shartau på sin tid, men vem ligger bakom Bibelbältets Småland? Frikyrkoväckelsens och högkyrklighetens förlovade land.

Kanske Häst-August från Kalmar? Född 1850 i Algutsboda socken, begraven 1931 på Södra Kyrkogården i Kalmar, långlivad som en gudsman av den gamla skolan. Som turnerade runt och och omvände själar från förtappelsen alternativt stal dem från statskyrkans präster. För Häst-August kvittade det lika. Och statskyrkans präster räknade också å sin sida honom till vargarna, de som till varje pris skulle hållas borta från fårahjorden.

Naturligtvis var en sådan som Häst-August lång, ståtlig och en kvinnornas man, han spelade dragspel till slutet, höll predikningar dagligdags, han var produktiv byggherre i Kalmar. Brinnande i anden, en annan är tagen i vördnad för sådan Guds kraft uppenbarad i ett människoliv. Jag är inte ironisk. Det finns få sådana människor, men de finns. Deras enda problem, antar jag, är att de tror att deras mänskliga villkor gäller alla andra också. Som vi alla gör.

Vittaryd socken, fullsatt kyrka, i väntan på en dragspelskonsert. Det är ju det enda som händer i bygden, det är innan tv och internet. Prästen introducerar, Häst-August börjar pumpa ut ackorden och sjunga (naturligtvis egna texter). Han vet att formulera sig koncist och slående, han säger efteråt: “Nu är det inte mera att göra i Vittaryd, för där är alla omvända utom prästen, länsman och två drängar.”

Inte dåligt för en enkel speleman. Fast man kan känna lite sympati för prästen, det var ju han som skulle få hantera bakslagen, troskamperna och vardagens utnötning av lärjungaskapet. Häst-August var redan på väg mot nästa seger. Det var frikyrkans stora förtjänst att man plockade ut omvändelsen ur sin teologiska malpåse, det är dess svaghet att man är så rask att ställa undan den igen. För blir man någonsin färdig med sin omvändelse, eller kan lägga undan den när den är avklarad? Eller är det inte så att husgrunden bara blir viktigare ju mer av huset man bygger på den? Det är då Kristuslivet börjar, och i princip ska väl också det vara slutet för den gamla människan. Men vi är många som har erfarit att hon är av segt virke...

Låt oss därför inte uppehålla oss vid det man först får lära sig om Kristus utan gå vidare till det som är avsett för vuxna. Vi kan inte börja om med grunderna: omvändelsen från döda gärningar, tron på Gud och läran om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. Nej, med Guds tillåtelse går vi vidare.
Hebreerbrevet 6:1-3

Dagens ordspråk

Apropå skrivkramp:

Ser du en som pratar i tid och otid -
det är mera hopp om en dåre.
Ordspråksboken 29:20

Egentligen är det ju rätt hopplöst att försöka lära ut kristendom, den ska levas. Vad nytta kan ett par ord göra för att visa på det livet? Kanske inte mycket nytta alls, men jag kan bara utgå från att det som hjälpt mig själv när jag skrev det, på outgrundliga vägar kanske kan hjälpa någon annan när de läser det. Större under har skett...

Nu är det alltså rätt tomt i skrivarlådan uppe i skallen, kanske har jag fullt upp med levandet, kanske har nickträningen i fredags satt sina spår (Norrlidens IF, kungar av norra Kalmar!). I vilket fall inte mycket att förmedla av värde. Därför, kära / käre läsare, har det varit tyst ett tag, och denna bloggpost är mest ett flämtande litet livstecken. I brist på annat ville jag bara säga att jag skall be för dig ikväll. Må Gud välsigna dig, Dios te bendiga, God bless you!