Kopieringsrumsvisdom

Jag såg ett papper uppsatt bredvid kopieringsapparaten. Där stod “De fem härskarteknikerna” uppräknade med en teckning vid sidan om, en kvinnlig marionettdocka som klipper av sina trådar som leder till en, naturligtvis, manlig hand. På kavajärmen sitter två guldknappar, det skadar aldrig att vara övertydlig med bilders budskap.

Fem tekniker att behärska sin medmänniska alltså, som vi antagligen ska lära oss upptäcka, inte utöva. Jag listar:
1.Osynliggörande
2.Förlöjligande
3.Undanhållande av information
4.Dubbelbestraffning
5.Påförande av skuld och skam

Alla har väl någon gång råkat ut för en sån chef, som befäster sitt ledarskap genom att förtrycka och underkuva. Kanske tvingades vi att lämna det sammanhanget innan vi blev knäckta, kanske hann vi inte lämna det innan vi upptäckte att vi redan var knäckta och inte orkade göra skvatt åt saken. Kanske enda säkerhetsventilen är att mumla i korridoren något om att han tror sig vara gud och inte en vanlig dödlig.

Fast hur är det med Gud, Herren Sebaot, härskarornas Gud? Han borde väl kunna dessa tekniker på sina fem fingrar? Eller? För ingen ska inbilla sig att det inte i slutändan handlar om att han leder och vi lyder. För han i sin tur var lydig, lydig intill döden på ett kors. Men det handlar om ett helt annat ledarskap, ett som ser, som tar på allvar, som delar med sig av sina tankar, som förlåter sju gånger sjuttio gånger och som vill utrota allt vad skuld, skam och självförakt heter i våra själar. Ingenstans är ledarskapet mildare och mer utmanande, och lydnaden mer gränslös och glädjefull än hos Jesus och Sackaios. Läs och lär, alla med makt och ansvar!

[Jesus] kom in i Jeriko och gick genom staden.
Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik.
Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten.
Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där.
När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje.
Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.”
Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.”
Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus — han är också en son till Abraham,
och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”
Lukasevangeliet 19:1-10

Ett hustak, en mp3-spelare och Gud för en dag

Det är viktigt att du ser platsen. Där Sven Erikssongatan går över Viskan ansluter den Yxhammarsgatan. Gatsten i solfjädersmönster, träd, det är lönnlöv på gräset, ett stycke bort tågbron som speglar sig i vattnet, det är mycket trafik, men levande. Det är en sån gata där det sitter människor i bilarna. Andra cyklar, rastar hunden, strosar in mot stan med en vän. Mitt emot bron ett lågt hus med parkeringsterrass på taket, ingen gräddhylla, ingen lyx, men en utsikt [Nu skramlar tåget förbi och du kan se in i kupén, det ligger godis och tidningar på borden]. Där står du.

Det är viktigt du hör sången. Någon sjunger i lurarna, så enkelt men vackert, och du sjunger med. “Halleluja / För vår Gud har all makt i sin hand / Helig / Helig / Är du Herre / Allsmäktig / Värdigt är Guds lamm / Värdigt är Guds lamm...” Om och om igen, platta, sköra ord men som just här och nu rymmer allt du någonsin vill säga världen, jag försäkrar dig, hon som står utanför porten och söker efter nycklarna i handväskan eller han i den grå Nissan Micra som i detta nu blinkar och svänger höger. Det slår dig att du älskar dessa människor och sjunger, inte för dig själv som du trodde, utan just för dem.

Fast de inte hör dig över trafikbruset och det oväntade i hela situationen. Det är fem, max sju meter ner till trottoaren. Inte en själ tittar upp, de märker överhuvudtaget inte av din existens. Till slut måste du ju gå ner från taket och ut på gatans trottoarer, och vara med dem du älskar. Något sådant på ett ungefär är vad Gud gör genom Jesus Kristus. Och det är för sent att titta upp. Han står redan vid din sida.

Dietrich Bonhoeffer: Efterföljelse

Den som följer Jesus kommer efter ett långt liv att få frågan från Herren: “Har du saknat någonting?” Och han kommer svara: “Herre, ingenting!” Och hur skulle han kunna sakna något. I hunger och nakenhet, i förföljelse och fara lever han ju i gemenskap med Kristus Jesus, och ingen kan ta ifrån honom dcen tryggheten.

Ur Krysostomusliturgin: Bländade av gudsbilden i oss själva

O du densamme -
den alltid förblivande!
Vi – de skapade – är oåterkalleligen inneslutna
i ditt liv -
i materia – i lagar och former.
Skapelsens levande, strävande krafter och makter
omger oss och tränger oss
oupphörligen inpå livet -
liksom de makter och krafter som bor i oss
från oss ständigt
söker sej mot alltet.

Förvirrade och berusade
av denna möjligheternas mångfald -
oroade i vårt begränsade rum -
osäkra i vår egen begränsade vilja -
lockade av det svallande
livets makt och oro -
far vi ofta vilse och blir bedragna
blir vrångbilder av din härlighet.
Då vill vi mänskor vara “såsom Gud”.
Vi väcker högmodets onda andar till liv
och söker oss in i lögnens rike.

Bländade av gudsbilden i oss själva
betraktar vi vår egen tillvaro och vårt liv
som viktigare och förmer
trots dess begränsning
än det som är du själv och din skapelse.
Ty så har den rena kärleken och vår goda vilja
genom egenkärleken och lögnen höljts i dunkel.

Likväl anar vi
i själva tillvarons begränsning
alltets gränslöshet
och dej – Omätlige -
som väcker liv och kärlek.


(Översättning Lars Thunberg)

Efterföljelse – och?

Jag läser en bok. Det är ju nu inte så ovanligt, och kanske tänker någon att läsa är en bekvämare genväg till skrivandet än att leva. Må så vara, men jag tänkte inte säga så mycket om boken, jag vet inte om jag kan lita på den för egen del, än mindre om det är något att dela med sig av till andra. Den är i alla fall skriven av Dietrich Bonhoeffer, en författare med en bakgrund höjd över all misstanke: motståndsteolog i Nazityskland, delaktig i 20-julikomplotten mot Hitler och avrättad strax innan krigsslutet. Då kan man i teorin skriva vad skit som helst utan att det går att kritisera det. Nu är det inte riktigt så med “Efterföljelse”, jag misstänker att det är en av de viktigare böckerna jag kommer läsa i mitt liv, och det är klart oroande.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg, det enda ni för tillfället vet om vår gode författare är alltså ett heroiskt levnadsöde och en uppfodrande boktitel. Det är ju så vi ser det goda, det är sånt man läser om i tidningar och ser på tv (i pauserna mellan förnedringsshower och konsumtionsmanipulation). Det är kampen mot Monstret och för Livet, eller vad som helst som börjar med stor bokstav. Antingen vi nu oroar oss över hur vi ska bestå det där testet i en fjärran framtid eller drömmer om vår heroiska insats på en annan tid och plats, så är det egentligen samma sak, det handlar inte om här och nu, inte om den grå eller färgstarka vardagen, inte om festen med polarna till helgen, inte om din ekonomi, inte om din tid, inte om din flickvän, dina barn eller dina föräldrar.

Så vad är då efterföljelse, undrar du? Det tänker jag inte säga mycket om, för den enda efterföljelse det är något med, det är Kristi efterföljelse. Fråga honom, inte mig. Och sen handlar det faktiskt bara om att lyda och leva efter det. Ungefär här någonstans vore väl läget för standardformuleringen om hur otillräckligt jag uppfyller detta efterföljelsekrav, men det tänkte jag hoppa över denna gång. Det duger inte att titta på alla bilar som kört ner i diket om man själv vill hålla sig på vägen. Vill du inte, så ta det valet, men skyll inte på att ingen annan klarar av det heller.

Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket och sade: “Om någon vill gå i mina spår måse han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det.” Markusevangeliet 8:34-35

Tyckte du att jag lät hård så var väl Jesu ord etter värre? Fast korsets väg är ju också löftets väg, att som vi följer Jesus så följer han med oss genom våra lidanden, genom död till liv. Och han är med oss alla dagar till tidens slut!

För dig som väntar otåligt

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: “Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också dela hans härlighet.
Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras.
Romarbrevet 8:15-19

Jag tänker mig att adoptivbarn har det lättare än oss andra att förstå livet. Att de har kortare till den kristna tron än oss andra. Adopterade talar ofta om känslan av att vara en främling mitt i sitt eget hem. Sådant är svårt att sätta fingret på, annat än som en avsaknad av rötter i tillvaron. Kanske går du på jakt efter de där rötterna, söker med ljus och lykta efter ett annat hem, en annan familj och ett annat land. När du slutligen finner allt det där, så blir det som att återställas som person, en känsla av pusselbitar som faller på plats, men också en sorg över ett hem du inte kan stanna kvar i, en familj vars tillvaro du kan dela bara på avstånd och en nationalitet du inte helt kan tillräknas. Tomheten försvinner, men i dess ställe en börda, något som ibland känns tungt och svårt, men du aldrig under några som helst villkor vill lämna ifrån dig. Att förstå sitt främlingskap, och var man egentligen hör hemma.

Det är egentligen vad en omvändelse handlar om, att återse sina föräldrar och sitt riktiga hem. Det är inte slutet på livets problem, men det är att se början och slutet på vandringen, vad alla de där problemen kommer av och i sinom tid skall leda till. Och vad större är, jag är inte ensam på den vandringen. Det jag bär, det bär Kristus för mig. Den väg Kristus går, den går han med mig och dig.