Ord på vägen från Gunnar Rosendal (“Fader Gunnar”)

“Jag har sett så mycket komma av försiktighet, jag har sett så mycket lovande liv kvävas av vänlig försiktighets varningar, att jag vill mana till försiktighet med försiktigheten. Det är en farlig sak, tag inte livet för försiktigt, då dör du!”

Om “Om Kristi efterföljelse”

Det sätter sig i halsen, det där stycket “Jesus allena” i föregående post. Det är faktiskt så motsträvigt och knöligt att jag inte sväljer det, kanske är jag för bekväm, kanske är det för stort, kanske är det helt enkelt inte människoföda.

Om vår okände författare bedömde mig som jag gör honom, inser jag att mina tankar och ord inte skulle hålla måttet. Om det var textens nyansering och klarhet det hängde på, vore jag förlorad. Och ibland har jag nog helt enkelt fel, punkt. Alltså, vem är jag att sätta mig till doms över en bok som älskas av så många? (Dag Hammarskjöld hade just “Om Kristi efterföljelse” i sin portfölj när han hittades bredvid flygvraket i Ndola)

Jag kan bara svara, vem satte den boken till doms över mig? Om vi väljer att läsa det som andliga fromheter så är det ju inget problem. Men om det handlar om livet, läs det igen:
“Du skall inte vilja att någons hjärta uppfylls av dig, inte heller skall du uppfyllas av kärlek till någon, utan Jesus skall vara i dig och i varje god människa.” Du skall inte vilja bli älskad...

Vad säger du, människa! Tanken går till gamla tiders barnuppfostringsteoretiker som ville avvänja barnet från mammans bröst så tidigt som möjligt, så att barnet skulle bli starkt och självständigt. Så ska vi vandra runt på jorden i oberörbar upphöjdhet, mötandes andra människor genom ett religiöst filter och noggrant särskiljande på kärlekarna så att det inte, Gud förbjude!, smyger sig in fel sorts kärlek till vår nästa.

Detta köper jag inte, och jag tror det är fel. Författaren tänker sig att den exklusiva eller exkluderande kärleken är den högsta och största, och att den inklusiva eller inkluderande kärleken är andra sortering. Jag tror det är tvärtom. I Dostojevskijs “Idioten” ställs den mänskliga och den gudomliga kärleken intill varann på ett mycket djupare plan än jag förmår uttrycka här, men något ska sägas om saken. I boken konfronteras Kristusgestalten Lev Mysjkins inklusiva, allomfattande kärlek med två kvinnors, Aglaja och Natasia Filippovna, romantiska och exkluderande kärlek. Den romantiska kärleken vill ju ha honom eller henne ensam, den vill inte dela. Och precis som med Kristus så leder den krocken obönhörligt till våld och död. För de som dödade Jesus hade ju någon slags gudskärlek, men inte av den sorten som vill dela. Gud är till för oss, vi som är rena och rättläriga, inte de andra, hedningarna, de utstötta, de sjuka och misslyckade, kvinnorna och barnen. En sådan Gud som tar sådana till sig, måste dö.

Att utrota all annan kärlek, för mig inte närmre Gud. Detta tror jag inte och det gör jag inte. Jag tror på den Gud som så älskade människorna, så älskade mig och dig, att han blev en av oss och tog på sig all vår smärta och ondska, för att vi skulle få bära det med honom. Och uppstod för att lyfta det av oss.

Hur skall jag nalkas Herren och falla ner inför himlens Gud? Skall jag nalkas honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Vill Herren ha baggar i tusental och ändlösa flöden av olja? Skall jag offra min förstfödde för min synd, mitt eget barn för mina brott? Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.
Mika 6:6-8

Thomas á Kempis: ur Om Kristi Efterföljelse

Jesus allena

Utan en vän kan du inte leva länge; och om du inte satt Jesus över alla vänner kommer du att vara svårt sorgsen och övergiven. Därför handlar du dåraktigt om du anförtror dig åt någon annan och gläder dig med honom.
Hellre skall du välja att ha hela världen mot dig än att ha kränkt Jesus. Av alla du älskar skall Jesus därför vara den särskilt utvalde. Människorna skall du älska för Jesu Kristi skull, men Jesus för hans egen skull.
Endast Jesus skall du älska särskilt, han som ensam visar sig god och trofast över alla vänner. För hans skull och i honom skall såväl vänner som fiender vara kära för dig, och för alla dem skall du bedja till honom, så att de alla lär känna honom och älskar honom.

#

Du får aldrig trakta efter att bli särskilt prisad och älskad. Detta tillkommer nämligen Gud allena, han som inte har någon like. Du skall inte vilja att någons hjärta uppfylls av dig, inte heller skall du uppfyllas av kärlek till någon, utan Jesus skall vara i dig och i varje god människa.
Du skall vara ren och fri i ditt inre, och inget skapat får vara dig till förfång. Om du vill ha frid och förnimma Herrens godhet, då skall du vara löst från allt och frambära ett rent hjärta till Jesus.

Något slags försök till recept på ett gott och milt hjärta som säkert är dödfött och hopplöst från början men vi ändå aldrig får ge upp om

Jag träffade en vän för en tid sen, bara helt kort och som del i en större grupp. Ni vet, många att hälsa på, hasta runt och vara artig med alla och närgången med ingen. Så brukar det ju vara. Men inte denna gång: “Sitt här intill mig så vi hinner prata ordentligt”. Och vad det värmde, att vara “den viktigaste” för en annan människa, om också bara för en stund. Kom inte med att det skulle vara egocentriskt att resonera så, för då kan vi lika gärna anse oss för goda för Guds kärlek också. Och kan vi inte ta emot kärlek då är vi ännu längre från att ge den.

Jag tänker att när det är svårt att känna något gott i sitt hjärta för en person vi möter, då kanske vi helt enkelt bara ska rikta all vår uppmärksamhet mot den specifika människan vid just det tillfället på precis den platsen och nöja oss med det. Oroa oss mindre över våra känslor och släppa introspektionen och istället bara se och lyssna.

Jag tänker att gjorde vi det, skulle vi upptäcka sådant i våra medmänniskor som väcker kärlekens gensvar och slippa konstruerad och rationaliserad låtsaskärlek. (Herre, förlåt mig, och mina vänner, förlåt mig...)

Jag tänker att uppmärksamheten är vår tids bortglömda dygd. Att vi kanske gjorde gott i att byta ut en del av alla vackra och stora ord om kärlek vi gillar att använda i vår kyrka men finner så fruktansvärt svårt att leva upp till. Att vi också som Hagar förundras över Seendets Gud, att Gud älskar oss inte som en blind, som inte har vett att se hur illa vi beter oss, utan att Han verkligen ser oss igenom alla masker och charader, och just därför älskar oss. Att vi helt enkelt tog oss tid och besväret att ge något så litet som vår uppmärksamhet till Gud och vår medmänniska. Och är det svårt att koncentrera sig, ja, då får jag väl öva mig. Och vore det så illa att varken gud eller medmänniska är värd min kärlek, ja, då må det vara hänt, men inte utan att pröva dem...


PS. Återkommer med en text av Thomas á Kempis som kanske går stick i stäv med detta jag just skrev. En sådan där text man läser och förstår rymmer någon slags andlig insikt men ändå bara kan tänka: Nej Gud, låt det inte vara sant. För det kostar alldeles, alldeles för mycket.

Det som är värre än ensam

Det är inte gott att vara ensam, men det finns det som är värre. Man går långa tider och längtar efter mänsklig närhet, och kommer så tillfället, så slösar man bort det på fasadbyggeri och sociala spel.

Hur kan du? Hur vågar du? Slänga bort ett mänskligt möte, gå minsta motståndets väg, den raka och breda väg som kantas av fina skyltar som försäkrar: “Allt väl, allt väl”. Det är en människa på andra sidan bordet, inte något att spegla dig i. Du vet, anklagelserna kommer och du vet de stämmer. Du bytte bort ensamhet och fick bara tomhet i retur. Och det är värre, det är en ohygglig skillnad. Den ensamme saknar en annan, den tomme dessutom sig själv.

Jag kan kalla det sorg, för något har dött och gått förlorat och hjärtat skriker tills man inte klarar att lyssna längre. Varje gång vi utnyttjar andra som brickor i våra sociala konstruktioner (värsta formen av svartbygge) dör vi en smula. Någon kanske säger att sådant får man leva med, att man vänjer sig, smärtan avtar med åren. Vill du låtsas vara from, bekänn det tyst eller högt och låt det vara bra med det. Nej. Icke. Inte på det viset. Det finns ett annat sätt att leva och bättre sätt att dö.


Herre, hjälp mig att dela livet med de människor Du har givit till min närhet. Öppna mina ögon för det stora i varje människa, och också värdet i mitt eget liv. Så jag inte slösar bort, föraktar eller förkastar det Du i nåd har gett oss. I Jesu Kristi namn och kallad till hans efterföljd. Amen.

Trivselfaktor?

Man snackar skit - understundom.
När jag inte hann tänka efter slank det ur mig: "Hoppas ni får en trevlig gudstjänst på söndag"

Nej, det hoppas jag inte. Jag hoppas lag och evangelium förkunnas på söndag, att högfärdiga hjärtan krossas och Jesus får plocka upp skärvorna. Jag hoppas sakramenten firas rätt på söndag, att vanliga människor som du och jag får ta emot Gud. Jag hoppas synder blir bekända och förlåtna på söndag, att vi kan bli upprättade och sätta människovärde i skulds ställe. Jag hoppas förbönen forsar fram som vårflod på söndag, att vi vågar vara riktigt besvärliga med vår Herre och Fader. Jag hoppas Hans rike förhärligas genom oss på söndag, att lovsången är levande hängivenhet och ett eko från änglar och helgon i himmelen. Trivseln, den skiter jag faktiskt i.

Det räcker så

Hvis alt du gav foruden lifvet, saa vet at du har intet gifvet