Boktipset

- eller Vad ska du läsa för att bli en bättre människa?

Jag fick av en vän nyligen en fråga om tips på djupa böcker. Jag skulle bara kunna skriva ner en topp-fem-lista och låta det vara bra vid det, men jag vill gärna bifoga en läsanvisning för att göra det lite mer personligt (och sen skriva om det i min blogg så alla kan läsa...). Det finns som sagt många sätt att läsa böcker, och mitt börjar redan bland bokhyllorna i biblioteket. Har man inte jättemycket pengar får man nöja sig med att låna böckerna, vilket ofta duger gott. Har man inte jättemycket tid bör man också vara en smula kräsen med vad man läser, för ska sanningen fram finns det mer dåliga böcker än goda. Att välja att avstå en bok är ett val lika gott som något, och att avbryta en läsning av en dålig bok är en god övning i självdisciplin.

Men när man står i ett bibliotek fullt med böcker, hur ska man skilja agnarna från vetet? Med tiden lär man sig att läsa omslag och baksidestexter, men det är en svår konst som inte lärs ut i en handvändning. Ett annat sätt är att läsa recensioner i tidningar, men hur många recensenter kan man egentligen lita på? Ett roligare sätt att välja böcker är att detaljstudera en författare man gillar och hitta andra författare och böcker som kan kopplas till denna. Jag har t ex följt en lång kedja, eller snarare ett intrikat nät, av böcker utifrån ett omtumlande möte med Dag Hammarskjölds “Vägmärken”, till författare han beundrat eller citerat, t ex Martin Buber och Mäster Eckehart, vidare in i den kristna mystiken och kyrkofäderna, till nutida mystiker/poeter som Etty Hillesum och Ylva Eggehorn. Det är ett spännande sätt att läsa, att hitta en röd tråd genom författarskap och följa den så länge den behåller färgen.

På sätt och vis är detta läsupplägg nära kärnan av själva läsandets väsen. Om vi tror att böcker kan förändra liv, och det är ändå rimligt att anta att litteratur måste lämna något slags avtryck i en, då följer också att vi bör välja vilka författare vi umgås med. Men vill vi ha det avtrycket i oss då måste vi också öppna upp oss för ordet, sänka garden en smula. Mitt bästa råd till att läsa, är att utsätta sig för böcker skrivna av människor du litar på som vill möta dig genom ord och tecken. Att läsa är möte, och möte är att utsätta sig.

Vem kan man då lita på? Författare med goda avsikter, och förmåga att genomföra dem. Jag vill inte bli opererad av en godhjärtad, men ack så fumlig kirurg. Hellre då en känslokall fältskär med osvikligt handlag med skalpellen. Men allra helst naturligtvis de mycket få författare som kombinerar en själ och ett hjärta i livets tjänst med litteratursnille. Som till exempel de fem ordmänniskorna på följande lista:

- Karl-Gustaf Hildebrand. Poet från första hälften av 1900-talet, kanske med mer hjärta än hjärna. Men ett så stort och rymligt hjärta att även hjärnan får plats däri.
- Dag Hammarskjöld. Stridbar som FN:s generalsekreterare (minns Chrustjevs skodunkning). De inre striderna var mäktigare. Läs “Vägmärken” och ett helt nytt litterärt landskap öppnar upp sig.
- P O Enquist. “Lewis resa” var som fallen ned från skyarna för mig. Hans andra böcker kunde omöjligen matcha den upplevelsen, men ändå genomgående stabil romankonst.
- Fjodor Dostojevskij. Någon säger att det är ett tråkigt tips, men det är det inte. Fjodor är för romanen vad ABBA är för schlagern.
- Sören Kierkegaard. De som följt mitt bloggande kan inte ha undgått en viss beundran för den puckelryggige dansken. Skrev “En förförares dagbok” och smälte om sin förlovningsring till ett kors. Nordens största intellektuell genom tiderna, och om alla kunde bemöda sig att läsa “Enten eller” hade inte min anti-estetiska blogg behövts.

Till sist, som svar på underrubrikens fråga, ingen av dessa författare har det i sig att göra dig till en bättre människa. Du behöver heller inte bli mer intressant eller djupare än du redan är. Du duger som du är att leva som du är, älskas av Gud, familj och vänner för den du är. Du behöver ingen bok som ursäkt för att leva ditt liv som det är menat att levas. Raskolnikov i “Brott och straff”, Lewi Pethrus i “Lewis resa” och Fylle-Karlsson som dog på Serafen ska vara glada över ynnesten att lära känna dig.

God och glädjefull läsning tillönskas!

Kyrkan som dejtingservice

Alla har vi signalord som vi bedömer budskap efter. Letar vi bland bilannonser undviker vi ord som “obesiktad”, “rostfläckar”, “upprustningsobjekt” etcetera. Letar vi efter vårt livs kärlek är signalorden annorlunda, och kanske säger det mer om oss själva vad vi lägger in i dem, än om den de försöker beskriva. Själva poängen med signalorden är att de förenklar verkligheten, som onekligen är rätt komplicerad emellanåt. När man skriver finns det få saker som gör en lika lycklig som när man lyckas subvertera eller invertera ett sådant ord, och på sätt och vis erövra det och göra det till sitt.

Ett vanligt andligt signalord är “gudsbild”, som ofelbart ger mig rysningar längs ryggraden. Kanske har ni hört metaforen om skärvorna av gudsbilden vi alla bär omkring på. Någon har sorgens bild av Gud, en annan glädjens. En dag ska vi alla foga samman våra bilder och Gud ska framträda i sin härlighet. Så vackert - men det är fortfarande bara en bild, en avbild, och väldigt långt från den levande Guden. Ska vi tala om skärvor, så är det snarare vi själva som är det. Vi som skapades till Guds avbild, men nu verkar så trasiga med vassa kanter vi skär oss själva och andra med. Ordet “gudsbild” blir så lätt en återvändsgränd, och utnyttjas hänsynslöst av dem som vill att kyrkan ska vara en föreläsningssal eller ett andligt nöjesfält.

Jag ser kyrkan som en dejtingservice, ägnat åt gudsmötet. Att förmedla kontakten mellan en sökande människa och en finnande Gud. Så här skulle min andliga kontaktannons se ut (om jag inte redan vore upptagen!):

Gud sökes
Var finns du jag letat efter hela livet? Som jag gått förbi och anat i stora folkmassor, sett glimtar av i ansiktet hos främlingar och läst om i böcker som övergår mitt förstånd men ändå är skrivna av människor jag identifierar mig med. Jag har ett varmt men rastlöst hjärta för dig. Är livrädd för att binda mig, men kan inte och får inte förlora dig! (Svar snarast)

Och Guds svar:

Människa finnes
Kom till mig, du som är tyngd av bördor; jag skall skänka dig vila. Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Den kärlek som Fadern har älskat mig med skall vara i dig, och jag i dig. Och jag är med dig alla dagar till tidens slut.
(Från Matteus kap. 11 och 28; Johannes kap. 14 och 17)

Så där tänker jag mig korrespondensen mellan Emil och allsmäktig Gud. Jag skulle uppskatta mycket att höra någon annans kontaktannons till Gud, och kanske till och med ni-vet-vems svar. Handsken är kastad...

John R. Cash 1932-2003

Igår kväll gick jag och såg Walk the line, filmen om “his Cash-ness” och hans stormiga liv tillsammans med June Carter. Men detta är ingen recension, bara en hyllning till en av mina troshjältar. Trots droger, otrohet och skilsmässa? Jo, de fanns där och han skulle vara den sista att förneka eller skyla över dem, icke desto mindre är Johnny en av mina troshjältar. Jag tror det är något med att han är manlig i sin tro, har en robusthet i sina sånger när de blir som böner. Han försöker aldrig komma inför Gud med någon annan än sig själv. Detta är jag, Gud, med allt starkt och svagt och fult och vackert, har du nåd och försoning att ge, så är det just detta jag som behöver dem. Gospelsångaren Johnny Cash, familjefadern Johnny Cash, missbrukaren Johnny Cash, oförbätterliga syndaren Johnny Cash behöver Dig. Också den rättfärdige Johnny Cash som spelar in sin sista skiva med sånger ur sin moders hymnbok, behöver dig, Gud.

Robusthet är inte att jämt klara sig själv eller att aldrig behöva någon annan. Det är att ha modet att klara sig genom livet som sig själv och den kärlek som övervinner rädslan att möta andra människor som sig själv och inte genom masker och förställning. Ändå är det ingen annan som på samma sätt som Cash kan ta på sig vilken roll som helst och göra den till sin. När Johnny Cash sjunger om synden, då är det han som är syndaren, ingen annan. Det är han som dricker och snortar kokain, bedrar frugan och skjuter henne när hon bedragit honom, det är han som tar på sig revolvern och tror han är gunfighter och blir nedskjuten i första bästa saloon. Det är Cash som är a boy named Sue.

Det Cash sjunger om, det tror jag på. Meningslösheten i att döda någon bara för att se livet flyta ur honom, vissheten om domen som kommer, tilliten till att Gud har friköpt även de minsta och obetydligaste av dem som vänt sig till korset och kallat det sitt. Allt detta i sånger som vägrar glamourisera, men alltid solidariserar sig med den sången handlar om, oavsett om det är en fånge i Folsom Prison som avtjänar det straff han rätteligen förtjänat, eller helgon och profeter som Daniel i Babylon eller Paulus på vägen till Damaskus. Starka människor, svaga människor. Och en älskande Gud som inte tål synden.

Jag ska inte säga mer om Johnny Cash nu, men lyssna gärna på honom. Särskilt om du är man och vill förstå dig själv och detta att vara man, eller kvinna och inte förstår män. Särskilt om du är människa och trött på människor som ljuger och fantiserar om Gud, och om detta att vara människa. Men allra helst om du är trött på dig själv och tror att hela jorden och alla du känner har fått nog av dig. Då får du upptäcka tillsammans med Cash att Gud har berett en hel himmel just för dig.

Redemption
From the hands it came down
From the side it came down
From the feet it came down
And ran to the ground
Between heaven and hell
A teardrop fell In the deep crimson dew
The tree of life grew

And the blood gave life
To the branches of the tree
And the blood was the price
That set the captives free
And the numbers that came
Through the fire and the flood Clung to the tree
And were redeemed by the blood

From the tree streamed a light
That started the fight 'Round the tree grew a vine
On whose fruit I could dine
My old friend Lucifer came
Fought to keep me in chains
But I saw through the tricks
Of six-sixty-six

And the blood gave life
To the branches of the tree
And the blood was the price
That set the captives free
And the numbers that came
Through the fire and the flood Clung to the tree
And were redeemed by the blood

From his hands it came down
From his side it came down
From his feet it came down
And ran to the ground
And a small inner voice Said "You do have a choice."
The vine engrafted me
And I clung to the tree

PS. På Johnnys hemsida kan man lyssna på hans låtar gratis!

Ren

Klorerade kemikalier
ner, ut, bort
genom underjordens rör,
kebabsås och ölslattar
på fläckade och inpyrda kläder,
på flottiga händer
och fetblanka överläppar.
Krämer, syror och skalpeller,
ytan imploderar,
Shylocks skålpund
svävar fritt, som i fritt fall
inuti rymdfärjans omloppsbana.

Det är annorlunda,
brödet och vinet,
det är annan vithet
och annan renhet.
Gud som plockar med sina juveler
mellan pekfinger och tumme
som en nästan färdigrökt cigg
man riskerar bränna sig på,
mellan lupp och dagsljus,
som med vana, varma samlarögon.
Diamanter som förintar sig själva,
rätat ut allt krokigt och knotigt
till ordning förmedlar ljus,
bara detta, endast detta.
Rubiner och topaser
med billigt rost i kristallgittret,
som trots detta och just därför
sjunger och döden tiger.
Och på ett hörn,
på nåder med här
även bärnstenar,
kåda från sårade träd
med pyttesmå urtidsmonster
som aldrig skrämde någon.
Som stelnat långsamt
och klibbat fast allt möjligt,
men ändå behagar sin Herre
med ett roat leende.

Werther, my ass!

Jag tror jag vill ha en guldstjärna
för att bryta samman nu,
30000 volt, smörjda pannlober,
aj! i mitt trasiga relä.
Jag ser en lögn,
ett hål, en knut i själen
jag inte kan reda ut.
Jag ser ni ser att jag ser,
hej, jag går faktiskt sönder här,
det är jag som lever, inte ni
och inte tobakstanterna på Kungsbingon
som också kolar snart.
Det var ditt fel
och jag förlåter dig inte,
hur känns det nu,
svider lite grann, va,
men det är för ditt eget bästa,
det är för din skull detta sker.
Snälla, klistra fast dekalerna snart,
täck hela skiten med stjärnor och hjärtan,
glitter i rosa, guld och silver,
och gråt något då,
eller kostar det för mycket,
”Får inte anstränga tårkanalerna idag,
har hyrt en film ikväll,
burmesiska kvinnor i tre generationer,
otroligt stark”, inte alls,
tror inte det, du.
Ta min lögn istället,
plocka upp den,
gör den din,
den borde inte ligga här och skräpa.

Till Etty #2

Dina nariga knän
mot träplank, ökensand
och barackens betong.
Ovan bebishud
som du lärde böja,
pressa mot marken,
att känna smärta,
att njuta livet.
Allt gav du,
allt fick du,
på knä inför en namnlös Gud.
Du bar en himmel inom dig,
i detta helvete
spände du upp ett tabernakel,
tältduk som seglade för vinden
och drev stjärnkretsen runt
på dess eviga vandring.
I dessa ondskans utposter,
bland flinande dödskallar
och dansande flugor
lärde du ditt trots
att böja knä för livet.