torsdag, april 27, 2006

Existensiell ångest vs sexuell frustration

Man funderar över livet. Oroar sig en smula, längtar mycket, drömmer stora drömmar, blir knäckt av småsaker och reser sig igen, redo att gå tolv ronder mot världen. Andra skulle kalla mig labil, jag säger öppen för livet, i poetiska ordalag en dörrmatta för livet. Välkommen in!

När akademikern i mig talar kallas det ett existensiellt tillstånd. Om det än är lika delar upprymdhet som ångest. Angst ligger inte för mig, men livet bör tas på allvar, det är det enda jag har. Döden är slutet på alla förefintliga livsmöjligheter, som det så vackert heter. Men andligen, vi har att välja att leva eller dö andligen, och jag väljer livet som är i Jesus Kristus.

Jag har en liten bekännelse, jag har mycket svårt att känna igen detta existensiella tillstånd i mina medmänniskor. Kanske finns det där, kanske inte. Kanske är det som Guds rike osynligt utåt men verkligt inåt och mellan oss. Ofta så funderar Emil den Fåfänge om han är den enda äkta människan på jorden, eller den enda falska. Båda idéerna är ju lika fåfänga och egenkära.

Samtidigt med detta växlande och vacklande har jag en misstanke. Jag ska inte säga att den gnager i mig, faktiskt är det likgiltigt om den är sann eller inte, det förändrar inget i grunden. Tänk om det bara är sexuell frustration? All min djupsinnighet, alla mina frågor och sökande och skrivande; skaffa en flicka och sorg och suckan flyr. Som Luther rådde den svårmodige, tänk på vackra kvinnor och sjung glada visor. Och Luther bör man lyssna på...

Det finns ju inga vattentäta skott mellan min andliga och min biologiska människa. Och vad skulle jag egentligen med sådana till, det förändrar ändå inget på djupet. Hela jag behöver Gud, det finns ingen bit av mig som kan undvara att vara med och förlita sig på Herren. När alla skott tar in vatten, är det dags att gå i livbåten.

Jag fick i posten häromdagen en bröllopsinbjudan, som de flesta skulle bli så blev jag överglad att få äran att bevittna två människor lova saker så höga och fina till varandra att rösten måste vackla och dallra att lova sådant till en annan människa, för att inte tala om inför Gud. Men tanken gick också till hur det nu skulle bli med ännu ett par vänner, förvandlade till harmonisk mildhet i bästa fall, definitiv sinnesslöhet i sämsta fall. Det känns som det är någonstans mittemellan det brukar landa, och i ärlighetens namn är nog min bedömning mest färgad av hur jag för tillfället har det med avundsjukan på tvåsamheten. Just idag är jag inte avundsjuk alls, bara lycklig av att kunna få vara med och dela deras lycka. Sen har ju ett litet mått sinnesslöhet aldrig skadat någon...

En driftig hustru är sin mans krona,
en dålig är som röta i hans ben.

Ordspråksboken 12:4

onsdag, april 19, 2006

Om fulungar på dagis

I mina tankar är poesi viktigare än politik. Det kan synas rätt ansvarslöst, men egentligen handlar poesi om att ta ansvar för sanningen. Ett folk som håller poesi för på sin höjd en pittoresk utsmyckning av folkhemmet, är dömt till att vandra i mörkret. Det kommer ha starka händer, kapabla att uträtta arbete, men kommer förslösa sin kraft på bedrägerier och oväsentligheter. Poesin ger folket känselspröt, politiken ger folket händer och fötter. Men kunskapen kommer före handlingskraften.

Varför då denna utläggning? Jo, i senaste numret av Spira (kyrkotidning i Umeå) kan man läsa en text från min penna, en text som gått fram och tillbaks mellan mig och redaktören där. Jag kan ärligt säga att den text som föreligger i tryck är bättre än den ursprungliga text jag skickade in dit och som redan publicerats en gång på denna blogg, fast den är väsentligt kortare. Jag återger den sista versionen jag skickade in, som i stort sett motsvarar Spiras. Men det finns som sagt skillnader, jag kan inte påstå att de stjälper eller kullkastar budskapet, men jag tycker inte desto mindre de är onödiga och poetiskt felaktiga. De förändringar som gjorts är dock intressanta, för de berättar en historia om förhållandet mellan poesi och politik.

Historien handlar om fulungar på dagis. Att kalla en unge ful ska man inte göra, det håller jag med om. Varje barn är värt att älskas, och behöver inte förtjäna kärlek. Men en text som den jag skrivit måste ovillkorligen ställa sig på barnens sida, och barnen vet att det FINNS fulungar på dagis, oavsett om det är politiskt korrekt att säga det eller inte. Det finns barn som jävlas med andra barn, av orsaker som är helt osynliga för offren. En poetisk text måste ha sann sälta. På samma sätt som en evangelisk text måste ha sann sälta. Fulungen på dagis är den bästa bild (jag kom på) för den världens ondska som försonas av Jesus. Jag insåg redan när jag skrev att det var ett uttryck som skulle kännas obekvämt, men jag har inga politiska ambitioner med det jag skriver. Politiker måste akta sig för att stöta sig, och är därmed hänvisade till det urvattnade. God poesi och evangelium ska vara anstötligt. Som skillnaden mellan att skriva ”ungen” och ”fulungen”.

Mystik för små barn
Svar till min systerdotter på frågan om korset, sanningen och kärleken.

– Vad betyder korset?– Det är krysset på kartan under vilket skatten är gömd. Sök här! Det är här du finner det.
– Finner vadå för nåt?
– Gud. Och människan. Dig själv och andra. Din mamma och pappa. Din skvallriga bästis och alla hemlisar ni svurit att hålla tyst om. Till och med fulungen på dagis som alltid rycker dig i flätan när fröken inte ser. Sök här, och Jesus visar dig dem som de verkligen är.

– Vad gör sanningen?
– Inte mycket, nästan ingenting. Men om du inte kan lita på någon, om du inte ens kan lita på dig själv, vad finns det att göra då? Är du blind och tappar din blindkäpp, stå stilla, rör dig inte tills någon hjälper dig därifrån. Sanningen är att se rätt för att kunna vara rätt. Sen kan du göra det rätta.
– Göra vadå?
– Det du vill, för vem du vill. Du vet, när du gjort något fel...
– Fel?
– Något du försöker dölja och inte vill berätta. Då blir du ledsen för att du skadat någon du bryr dig om, men kanske mest för att du velat göra det du gjort, fast du egentligen inte ville. Du vill inte vara den som vill en sådan sak. Det finns goda hemlisar, som du bara vill dela med någon enda människa för att det är så värdefullt, men Gud vill ha de dåliga hemlisarna också.
– Och ge mig goda! Men vet inte Gud allt redan?
– Jo, men vet du det? En dålig hemlis är lite som början på en förkylning, man vet inte riktigt om den finns där eller inte. Först när du säger den ut högt, vet du att du har den.

– Vad är kärleken?
– Som ord, inte mycket. Frågar du mig om jag har kärlek svarar jag ”knappt”. Det går faktiskt att älska ändå, men det är väldigt svårt att leva den fullt ut. Det känns lite grann som att dansa med ett träben, jag vill snurra runt och runt, men benet bara hänger där.
– Men vem ska man älska?
– Någon som står i busskön bakom dig, som äter eller hungrar, någon som är din vän eller ovän . Men gärna nära, gärna nu. Du känner igen kärleken på att den skrattar och ler när den gör det goda. Ibland gråter den också, när det goda inte hjälper, men den skulle hellre vara glad. Om den sitter och surar och tänker: “Här gör jag gott och ingen märker det”, är det inte kärleken egentligen, utan bara plast och på låtsas.

– Jag fattar inte riktigt allt detta.
– Vem gör det? Men det hänger inte på det. Har du lekt “Falla och fånga” någon gång? En vän står bakom din rygg, när du faller fångar hon dig innan du nått golvet. Litar du på henne, behöver du inte titta över axeln hela tiden för att se om hon tar emot. Och först när du faller, vet du att hon verkligen, verkligen är där.

söndag, april 16, 2006

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Påsknattsmässa igår. Samling runt en eld på kyrkbacken, intåg under sång i den helt mörklagda kyrkan, så när som på det stora dopljuset. Berättelser om Guds omsorg om sitt folk, sånger om påsknattens mysterium. Vi klär kyrkan med ljus och blommor. Vi förnyar våra doplöften, prästen skvätter dopvatten på oss med en grenruska. Vi firar nattvarden tillsammans med varandra. Det finns en rak, obruten kedja av människor som har gett människor bröd i Jesu namn ända tillbaks till Jesu händer. Guds händer. Vi firar nattvarden tillsammans med Kristus. Och till sist, påskropet:
-Kristus är uppstånden, Halleluja.
-Ja, han är sannerligen uppstånden, Halleluja!

Yeah! Ärligt talat, har jag någonsin varit på en rockkonsert som varit ens i närheten av en sådan totalupplevelse? Där jag kunnat ge mig hän, sjunga med, vara där, där det händer, när det händer. Utan att känna att det nog är häftigare i London än i gamla Svedala, för att inte tala om New York. Det har jag inte. Jag säger, det är ingen skillnad att fira påsknattsmässa i en liten stadsdelskyrka i Kalmar, Två Systrars kapell, och att fira den i Petersdomen i Rom. Jag vågar påstå att kyrkan är snart det enda lokala kulturfenomenet värt namnet i Sverige. Ändå är kyrkan platslös och tidlös också, ett tvåtusen år ungt globaliseringsfenomen. Och det tas inget inträde, igår inte ens kollekt. Hur är det möjligt?

Ungefär här inser jag att det inte kan vara gratis. Det finns inga gratisluncher. Vår fest igår är den dyraste jubeltillställning som någonsin arrangerats på vår jord. Först utelämnar Gud sin ende son till romarnas tortyr, prästernas hån, sina vänners svek, och framförallt, all vår skit vi utsätter varandra och oss själva för. Tänk den tanken, hur har jag behandlat min själ? Vad skulle jag tänka om någon annan förnedrat mig på det sätt som jag själv gjort, av oaktsamhet, självförakt och ohejdad gammal vana? Allt detta las på honom, för att vi skulle upprättas.

Och då uppstod ändå Jesus, livet vann. Så då kostade kalaset kanske inte så mycket? Jo, det gjorde det, vi kristna är så fräcka att vi firar på någon annans bekostnad. Dödens makt miste allt, inte något kvarstår, allt är förlorat. Djävulen är barskrapad, men vi, vi firar natten lång...

Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner,

vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.

Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?

Det står ju skrivet: “För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår”.

Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer,

varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Rom 8:33-39

Rolling Stones indeed!

måndag, april 10, 2006

Långfredag

En man i ett demonstrationståg bär en skylt: ”Läs snabbare, du protesterar fortfarande!”


”Gråt! Gråt tårar av blod. För mig, ner för dina kinder. För mig, trasige. Som inte vet att gråta.

Jag samlar. Tårar, droppar, i kupade händer. Det ser ut som bön. Jag kallas bedjare. Samlare av dallrande röda pärlor. I händer kupade. Själar kuvade. Hoppar från höga byggnader. Gräver ner sig till gravar och klär liken nakna. Pudrar sig vita i bästa kostymen och fars kavaj. Som-om-inte.

Du blödde ymnigt. Det kan inte vara menat att blöda för de osårbara, vaka för de som sover och trösta de som skiter i vilket. Ändå tårar du, blöar ner mina kinder. Förtorkade, anemiska, sträckta över knotor och förbroskade. Trilla från min kind, i din tår av blod och kärlek.

Du sjöng, jag sjöng, vi sjöng ”Det intet finns / som inte vinns / av kärleken som lider” svensk psalm hundraförti och tre. Gammalt, bildat professorstal. Teologer med tårar som vi. När helgonen försvann, köpmännen tog över. Grät du blod för tiggare och köpmän.”

lördag, april 08, 2006

Mystik för små barn II

Gud säger: “Du kan!”

När barn leker, så leker de fullt ut. De säger inte: “Så länge och och så mycket ska vi leka”, de leker tills leken är slut. När vuxna leker, så finns där en budget hur mycket resan ska kosta; matchen pågår i 2 gånger 45 minuter plus tilläggstid; mobilen är påslagen om chefen vill något. Leken tillåts aldrig bli lika stor eller viktig som dem själva.

Att lära känna Gud är det största äventyret som livet erbjuder. Om det leks som ett barn leker. Annars blir det rätt trist, som livet som vanligt fast med några extra måsten och många “du-får-inte”. Det räcker för att andra ska känna igen en som kristen, men inte till att lära känna Gud. Jesus säger att vi ska ta emot himmelriket som ett barn, eller inte alls. Närmare bestämt som hans barn. Vi kan förlora oss själva i Honom, och finna tillbaks till vår egen själ. Därför är kristna sökare som letar efter sånt som gömts undan och varit borttappat länge, men i Gud också finnare av mer än vi hade innan leken började. Vi var alltid så mycket värdefullare än vad vi trodde och vad dom sa oss. Detta är livet på riktigt och att ta leken på allvar. Men det är inget spel. Gud vill vara din vän, med dig i allt du gör, säger och är. Det finns inget särskilt regelhäfte för hur leken går till. Du är ingen pjäs på en spelplan som hoppar fram det antal steg som tärningen visar. Men du kan heller inte tvinga dina regler och lekar på Gud. Gud är den Gud är, leken är att se och upptäcka, och sedan ta sig dit.

Det är inte lätt. Faktum är att det är omöjligt. Ändå har det lyckats och många än kommer gå i hamn med det, för att Gud har gjort det möjligt. Gud har visat sig, nej mer än så, han har gjort sig till en av oss, så att vi kan slå följe med den allra bästa vän vi kallar Jesus Kristus. Och att slå följe med honom är att bli som honom. Därför läser en kristen Bibeln, för att lära känna honom, och mer, för att tala som, göra som, vara som Jesus. Och därför är kristna tillsammans, för att vi i varandra lär känna igen den som är trädet för alla oss som är blad och grenar, ett träd som växer ur jorden mot himmelen. Det som bär och det som växer är av Gud. Du kan inte lyfta dig själv i håret upp mot himmelen, du kan bara hänga kvar när trädet reser sig. Verkar det inte mycket till lek?

Men det är svårt att klamra sig fast, särskilt när man vill annat också, för att inte tala om världen runtomkring. Faktum är att inte en jävel vill att du ska sitta kvar i det träd som är Jesu Kristi kyrka. Och då handlar det mer om arbete än om lek. Då handlar det om att gräva in fingrarna i barken eller låta spikar nagla fast händerna till stammen. Och strunta i trötthet, smärta och illvilja och helt enkelt inte släppa taget, oavsett vad du orkar eller inte orkar. Sådana tider kommer kanske, men så länge Gud är i det glada och det roliga, gör du klokt i att också vara där. I den leken som kallas kärlek.

lördag, april 01, 2006

Dagens ord

...är danskt:

Kærlighed
För att det rimmar på ärlighet. Och ärligheten och kærligheden tillsammans är helighet. I den helighet som är av Gud tvinnas de samman till ett helt. I den helighet som är självproducerad kommer de ovillkorligen i konflikt med varandra. Jag vill bli älskad – och tummar på sanningen. Jag vill rakryggat säga sanningen – och glömmer kärlekens mildhet. Men när de är ett och helt – de är ett och helt – vandrar jag med helgonen.

Kærlighed
För att kær- och lig- hör samman i ett ord. Du blir lik den du älskar. Gud skapade dig till din avbild – han älskar dig. Du blir Kristuslik – när du besvarar hans kärlek.